Min grannplats
tycks vara det ängsligaste, ensammaste
och mest sorgsna säte,
skådats i en skamfilad buss innanmäte.
Visst den har fått förvärva och erfara
en och annan skönhetsfläck i mindre skara.
Lite risig så här på morgonkvisten,
så nära på unken,
bleknat en aning
med dålig rygg och tillsynes insjunken.
Men vem är inte det.

Jag kan höra det uppgivet ropa,
bältet spänna.
När ni med skygglappar drar förbi
en slätstruken individ som denna,
på jakt efter lös förbindelse och empati.
Något som konstigt nog bara jag kan känna.
Man skulle kunna säga att jag kan sätta mig in i sätet.
Men vem ska sätta sig in-
till mig...