Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Ni undviker min blick, sätet bredvid mig och helst luften vi delar,
om ni hade kunnat.
Speglar er i telefonerna när ni passerar.
Vi känner inte varann, har aldrig gjort.




Sät(t)et du är på

Min grannplats
tycks vara det ängsligaste, ensammaste
och mest sorgsna säte,
skådats i en skamfilad buss innanmäte.
Visst den har fått förvärva och erfara
en och annan skönhetsfläck i mindre skara.
Lite risig så här på morgonkvisten,
så nära på unken,
bleknat en aning
med dålig rygg och tillsynes insjunken.
Men vem är inte det.

Jag kan höra det uppgivet ropa,
bältet spänna.
När ni med skygglappar drar förbi
en slätstruken individ som denna,
på jakt efter lös förbindelse och empati.
Något som konstigt nog bara jag kan känna.
Man skulle kunna säga att jag kan sätta mig in i sätet.
Men vem ska sätta sig in-
till mig...




Fri vers av john ekström
Läst 429 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2012-05-31 17:06



Bookmark and Share


  Casbah*
bra skrivet, tycker om det lite egna språket i den
2012-05-31
  > Nästa text
< Föregående

john ekström
john ekström