Ser dig i en bråkdel av en sekund, där innan
det som var nära att bli gjort, förblev
ogjort. Ramlade som vanligt ihop där i den
luftiga stadslägenheten. Vansinnet drevs ut
bland dessa syretäta luftrum.
Nyhetens behag lät infinna sig med dig. Enbart
med dig vid dess sida. Blev människan hel? Hon blev med all
tydlighets uppriktighet så hel en människa kan
begära.

Det finns så mycket tankar jag inte längre
delar. Av skäl som främst handlar om behov som
inte längre kommer finnas. Att det dessutom finns
ett slags lagrum bakom mitt val, har mindre, om än
någon betydelse. De historiersom jag lever av kan inte
förgrena sig ut i offentlighetens boning. Nu lever jag av
historierna. Bär dem i den väska som i en symbolisk mening
slutits igen av skottsäkra väggar. För mig har detta
inneburit att hitta hem. När jag berättar för honom om
den här slags historien, finner jag en sorts identifikation
som gränsar till det oändliga. Som att slå spiken i den kista
man inväntat under den tid som hinner passera från det man var
ung kvinna till något man idag benämner som fullvuxet.

Nägon står vid ens sida som andats in ens spruckna förhoppningar, som om vi var länkade vid
en och samma navelsträng. I fysisk mening
lever vi. Skillnaden består i att jag från morgonens timma travat iväg och trott
att när arbetsdagen är över, har jag hittat hem. För att nedslängd i soffan efter arbetsdagen erfara att så är det. För första gången i sitt liv erfara hur det är att

ha hittat hem.

Mycket återstår, men kampen den där hårdaste,

den är förbi.Längtan, så som månger förr avdunstat retar mig inte vid målsnöret längre. Begäret bryts inte ned. Tomheten ramlar inte som korthus över ens spända lekamen. Det är inte som efter de snabba
knullen, efter shopingturens vardag.
Lyckan var helt enkelt inte köpt av egots billiga
valörer. Den var istället motsatsens evigaste mest
innehållsrika blodsutgjutelser,

Den blev till de spår där glöden befruktade sig
om och om igen och jag ägde verktyget som
underhöll elden,

Blev till ett slags liv,

Till evighet



Han ställde mig på en piedestal,
jag försvann uti, hans slags visa kärlek
lät hans drömmar om mig spegla sig i den
tysta empati som eviga drömmar göms uti,

utan dig är jag inget viskade den kärlek

som av tiden byggt sin mening,

Dess strävan