Finns det något skönare, att bli sedd och förstådd där man är, med ömhet

och empati. Poeterna är världens judar, hatade och nonchalerade.

Ingen av mina fyra syskon bryr sej om vad jag sysslar med, de är inte ett

skvatt intresserade av det jag skriver, dom fattar inte, och vill inte förstå, vad

det är jag lever för, brinner för. När jag för 25 år sen kom ut med min första

diktsamling och fick mycket positiv rescension i ortstidningen, när jag kom ur

min psykos, jag blev kristen, jag hade ett jobb, jag mådde bra, då var jag så

oerhört populär och INNE... och jag brann för livet men gjorde efter ett tag

det misstaget att engagera mej för mycket; anslöt mej, naiv och hybrisk, till

min barndomsfamilj, jag skulle klara allt, släppte min livsnödvändiga solitud,

övergav min skyddsängel, min älskade, min livrädderska... och endast min

psykoterapeut varnade mej... men jag lyssnade inte för jag skulle ta igen mina

förlorade tonår... blev förälskad i en 17-årig tjej, som inte alls var mogen att

ha ett förhållande med en sån som mej...

Hon gjorde slut med mej efter några månader... och jag blev olycklig, sökte tröst

och tillhörighet i min kristna tro, som spårade ur till att bli ANDRAS kristna tro, jag

började läsa böcker som jag är övertygad i dag 24 år senare, är komna från

djävulen och mörka krafter... moralistisk bullshit, och frikyrkan som jag anslöt mej

till var fulla av rädsla för det onda, mer än trygghet i Gud och anammande av

kärleken... Jag ska inte tråka ut dej kära läsare med min historia... men för att

göra en lång historia kort så gick jag allt mer vilse i den destruktiva så kallade

kristendomen, fjärmade mej från mina verkliga vänner, aktiverade mej och

hamnade alltmer vilse; jag lät mej inte bli bemött med ömhet i min kärna, i mitt

jag, i min själ, och jag bemötte inte andra med ömhet där dom var...

Efter en turbulent sommar 1988, med jobb på kollo, vistelse på LP-stiftelsens

hem i Åsbro där min bror var inskriven, och ännu mer destruktiv kristendom;

jag lät mej hjärntvättas... så kraschade jag i mitt hem i den begynnande hösten,

halvpsykotisk, ensam, slut, utan jobb, jag började och lade av skolan, utan vänner,

allt jag hade var min psykoterapeut en gång i veckan och mina två katter...


Ett år tidigare, 1987... 22 år gammal, började sakta kravla mej upp ur en psykos

som varat i ett år... det värsta helvete som kan drabba en människa.

Jag började umgås med min vän Annika, sju år äldre än jag, vi åkte ut i skogen,

vi lyssnade på god musik, läste bra böcker högt för varandra... vi hade sex som

väckte upp mitt slumrande sanna jag, vi skrattade åt dåliga skämt.

Annika: ingen vanlig kvinna och människa, som själv gått genom eld och vatten,

och som inte lät sej skrämmas av mitt katastrofala tillstånd... som bemötte mej

med ömhet just där jag var... och som tog emot den kärlek som jag, (psykfall kan

vara högst egocentriska), kunde frammana. Vi målade tillsammans, vi åkte en helg

till Stockholm, mycket fina dagar, jag grät i hennes famn Den Stora Gråten.

Dessa månader, från mitten av augusti till och med oktober var mina hittills bästa

och lyckligaste månader i mitt vuxna liv, även fast det ofta var smärtsamt och

prövande att komma ur psykosen. Jag fick jobb på kulturförvaltningen, och hade

som chef en underbar kvinna; Eva, jag stortrivdes där bland alla kulturarbetare; jag

längtade under helgerna tills måndag morgon. Jag började gå i psykoterapi hos en

äldre man; Carl-Erik, det var också mycket givande och läkande.

Jag började i slutet av sommaren umgås med en gammal barndomsvän; Anders, vi

hade en äventyrsnatt då vi satte oss mellan två godsvagnar på ett tåg, vi skulle lifta

några hundra meter till centarlen, men tåget ökade farten, så vi kunde inte hoppa

av utan vi hamnade fyra mil norrut, och polisen kom och tog oss. En hisnande upp-

levelse att dundra fram genom den svala augustinatten, jag behövde det utloppet,

och min och Anders vänskap blomstrade på nytt.

Jag började i september ge mej ut på en krog i stan, satt hemma först och

lyssnade The Smiths, sen cyklade jag glad i hågen ner till stan, där jag träffade

härliga människor; vi dansade och pratade, vi bemötte varandra med ömhet där

den andra var. Det var mina lyckligaste nätter i livet, hittills.


Fortsättning följer...