Det klassiska perspektivet och insikten: om jag hade vetat då det jag vet nu...
Drygt 24 år har gått, halva mitt liv, och jag fattar ju nu hur ung jag var; ung och
oerfaren, naiv och egocentrisk, etc, etc.
1987, i slutet av oktober; jag och två mer erfarna poeter läste upp våra dikter
inför publik, jag var så nervös, men det gick bra, jag fick beröm, min vän och
livrädderska Annika var där, och hon lyfte mej också till skyarna, vilket blåste upp
mitt ego ännu mer. Vi gick till favoritkrogen efteråt, hade kul, och hon blev för full
och vi hängde med en kille hem till honom och de hade sex, medan jag låg på
golvet bredvid och försökte uthärda situationen... sen när de var klara, så hade
jag och Annika sex också... gränslöst kan jag se nu, men dagen efter så avfärdade
vi nattens utsvävande events med ett skratt. Men jag undrar nu: var det den
natten som vi, jag och Annika, gick åt skilda håll; tappade jag respekten för både
mej själv och för henne? Att jag kände det som om hon hade varit otrogen?
Var det därför jag började söka mej till yngre oskyldiga tjejer?
Vi hade ett heligt själarnas förbund, vi hade underbara dagar tillsammans under
hösten, hur kunde jag släppa och överge en kvinna och människa som hon?
Varför tag jag henne inte bara under armen och sa: nu går vi hem till mej, istället
för att låta oss spåra ur hemma hos den där killen?
Jag började umgås med tonåriga småtjejer under november, vad fann jag hos dom
som var så åtråvärt? Jag kan inte fatta det än idag.
I september; kom hem från jobbet till min ensamhet, kände smärtan välla över
mej... sorgen och vreden besatte mej... och jag lade mej på golvet och grät i en
timme, bemötte mitt inre barn med ömhet och empati, reste mej upp... stark,
vacker och befriad, bad inte några högre makter eller Gud, utan bara sökte ljuset
inom mej själv som fanns bakom alla lager av ångest och svärta, mindes Annikas
äkta kärlek, hur vi älskade med varandra i en härlig erotik, hon är, kan jag inse nu,
den enda kvinna i mitt liv som jag sannerligen älskat med och varit NÄRA.
Hur i helvete kunde jag lämna HENNE? Var det inte ödet att det var vi två?
Snart ett kvarts sekel senare: sorg, saknad, längtan spränger i mitt bröst… men den här
jävla medicinen, antidepressivt och antipsykotisk, stänger av min gråt, men jag ska ta ur
dessa piller, sakta men säkert så ska jag komma till mina sinnens fulla bruk igen.
Kanske att jag i augusti kan lägga mej och gråta som ett barn, gråta ur mej dessa års
Olevda liv, all sorg, kanske jag kan skrika ur mej all vrede och besvikelse och
Tillkortakommanden. Kanske kan jag komma över min ånger och förlåta mej själv.
Min revanschlust och livslust är gigantisk, det är så mycket som jag vill ge till andra,
Och få av dom.
Klockan är 2.34 natten till den 1 juni, och jag dricker mina sista öl,
Pripps blå 3,5, och röker mitt sista paket cigg. Lyssnar på The Smiths, och fylls av en
Skön känsla, ett genialt band, med Morriseys underbara röst, precis som för 25 år sen.
Annika, storsint, nästan övermänsklig, gratulerade mej för att jag var ihop med Sif, den
Den sjuttonåriga isländska sötnosen, men jag önskar att hon skulle ruskat om mej och sagt:
Vad håller du på med?! Jag var förälskad helt enkelt, och jag får ha överseende med det,
Sif var rar och vi hade bra sex, och jag var på min egotripp… jag var hyllad POET, jag hade
Rest mej från de döda, och ALLT var möjligt, och de olevda tonåren skulle levas igen.
I Stockholm i september 1987, jag och Annika på stan, jag köpte mej ett par oxblodsröda
Jodpurs, som matchade min nya skinnjacka perfekt, och de lappade gamla jeansen som
Annika heroiskt sytt ihop, och en T-shirt med texten: ”walk like a poem out of the blue”,
precis vad jag gjorde de där första magiska månaderna tillsammans med min själsfrände
Annika. Jag var pånyttfödd, jag var sann mot mej själv och omvärlden, jag älskade och var
Älskad, livet lekte trots sorgeprocesser och vrede och smärta.
Jag umgicks med ett par gamla vänner, Räkan och Evis under denna välsignade höst,
Vi hade det gott ihop, men även dom övergav jag när jag var ihop med Sif, och började
Gå vilse i mitt religionsutövande följande vår. Jag mår illa när jag tänker på det,
men jag måste ha överseende med mej själv, jag ska förlåta mej själv, för Gud
har för längesen gjort det. Jag var ung, jag hade nyss kommit ut ur en psykos;
de flesta som tillfrisknar ur en sån grav sjukdom tror att de kan klara vad som
helst, att allt är möjligt, det förlorade livet ska tas igen, det blir gränslöst, och det
leder, som för mej, in i psykisk sjukdom igen. Och jag var över örona förälskad i
denna lilla isländska skönhet, det är mänskligt, jag var ingen övermänniska.
Att bli bemött med ömhet där man är, att bemöta medmänniskor med ömhet
där dom är; en stor utmaning i vår tid då likgiltigheten och ytligheten breder ut sina
kalhyggen och öknar, och relationerna eroderar, psykiatrin översvämmas och
fördumningen tilltar. De mörka krafterna hånskrattar oss rakt i ansiktet, och vad
har vi att sätta emot annat än ömhet och sanning, solidaritet och empati?
Jag har under mitt 47-åriga liv försökt vara sann mot min omvärld, jag har
åtminstone försökt älska människor och mina katter, nej jag HAR älskat!
Men har jag tillåtit att bli älskad där jag är, i alla mina djup, i mitt väsens kärna?
Jag ger och ger och ger... men jag tar inte in kärlek från människor, och det är
därför jag är halvt utbränd, ofta utmattad, orolig och disharmonisk.
Jag ser mej i spegeln, och jag ser en mycket livstrött människa, men gnistan
finns alltid där... jag är inte den som ger upp, jag kommer aldrig att vika ned min
kärlek och sanning, och kommer snart att kunna möta min omvärld naken och
öppen, vacker och livsbejakande.
Annika, enligt ett medium du konsulterade, så var vi ett kärlekspar på 1700-talet
i Frankrike. Kanske så behövde vi inte bli ett kärlekspar i detta livet, vi skulle bara
återkoppla till varandra igen, och någonstans inom oss är vi alltid tillsammans.
Fortsättning följer...