Han bar mig till en soffa och placerade mig i den efter han puttat bort böckerna från den.
"Nn..." Jag mådde inte så bra ändå. Jag hann knappt märka att han gått innan han kom tillbaka och la en kall blöt handduk på min panna. Det var riktigt riktigt skönt, men jag kunde inte slappna av.
"Jag..." pressade jag fram och såg på honom så gott det gick. Han mötte min blick.
"Mm?"
"Gå..." flämtade jag. Huvudet snurrade, men inte riktigt lika mycket nu.
"... Gå?"
"Tillbaka..."
"Hmm?"
"Tillbaka..." Varför förstod han inte? Tony behövde mig! Jag var tvungen att ta mig till honom.

Vi var tysta en stund.
"Tillbaka..." sa jag igen för att han skulle förstå.
"... Jag kan inte låta dig gå tillbaka till honom. Inte i det här tillståndet." Jag snyftade och kände hur tårarna började trycka.
"Behöver..."
"Hm?"
"Mig..." Jag grät. Det gick inte att sluta tänka på hur Tony låg där i sin säng, sjuk och ensam. Och vad hade hänt med maten och varorna? Låg de fortfarande i trapphuset? Hade någon tagit dem? Förstört dem? Kunde jag rädda nånting om jag skyndade mig?

"Liten... Han har klarat sig utan dig förut." Han fattade ingenting. Det handlade inte bara om överlevnad här utan om tillit och förtroende och... och... Snyftandes skakade jag på huvudet med tårarna rinnande. Tony behövde mig! Och jag behövde honom! Den här personen visste ingenting!

Han bytte handduk och la en ny kall på min panna.
"Han bara utnyttjar dig." Jag skakade på huvudet. Han ljög. Jag grät.
"Ifall han värdesatte dig så skulle han inte skada dig, även om det var ditt fel." Han klappade mig på huvudet. Med halvt slutna ögon såg jag på honom. Han talade som om han visste allt och var så smart bara för att han läste massa böcker. Men han hade redan visat att han inte var smart bara för att han var smart. Han var bara elak. Jag blundade och han fortsatte att klappa mig tills jag somnade.

Dagarna gick och han höll kvar mig i sin lägenhet. Min feber och mina hallucinationer kom och gick tills dagen när jag nästan var frisk. Fascinerad såg jag på medan han läste i sina böcker. Jag hade aldrig riktigt ens kollat i en bok så jag förstod inte hur han gjorde det. Var det verkligen så svårt som det verkade? Jag kröp ner på golvet och kollade över hans axel. De vita sidorna var fyllda av svarta prickar, streck och små bilder som liknade en sån apparat som Tony brukade sitta vid och andra konstiga saker. Hur gjorde han? Han kanske var smart ändå.

Efter ett tag blev jag uttråkad och la mig ner bredvid honom. Jag saknade Tony. Han måste känna sig så övergiven... Jag nös ett par gånger och såg sen upp på Fångvaktaren som stirrade tillbaka på mig. Skulle han låta mig gå nu?
"Jag är bra nu..." sa jag.
"Åh?" svarade han och lyfte ett ögonbryn. Jag nickade till svar.
"Hmm..." Vi stirrade på varandra en stund.
"... Jag är bra."
"Verkligen?" Jag nickade igen med ögonen fästa vid honom.
"... Jag tror inte det." Mitt hjärta sjönk.
"Jo!"
"... Nej."
"Jo!" Jag började bli tårögd. Varför lät han mig inte gå? Jag ville inte vara här. Tårarna föll. Igen.
"... Jag antar att jag kan se lockelsen." Vad pratade han om? Jag fattade ingenting...

Han skrattade tyst och klappade mitt huvud. Snyftandes såg jag på honom och väntade på att han skulle göra nånting. Men det gjorde han inte så jag kröp mot dörren. Inte för att det hade fungerat när jag försökt rymma de senaste dagarna men jag kunde inte ge upp. Som väntat tog han tag i mig och lyfte upp mig. Jag gnydde till och försökte komma loss.
"Förlåt..." sa han, men han släppte mig inte hur mycket jag än kämpade. Tiden gick men ingen gav sig.

"Släpp..." försökte jag, förgäves.
"Nej."
"Jo!" Jag stretade emot, sa emot och var en riktigt dålig pojke. Men vad spelade det för roll?
"Nej." Jag slutade sprattla. Om jag skulle vara ett dåligt husdjur så kunde jag lika gärna ta i. Jag tog ett djupt andetag och skrek så högt jag kunde.

Ingen kom. Det enda som hände var att han kramade mig hårdare och jag grät mer. En lång stund bara vaggade han mig i sin famn medan mina tårar strömmade. När jag väl lugnat ner mig så torkade han mitt ansikte med sin ärm, men jag kunde känna hur det fortfarande rann från ögon och näsa. Han såg på mig och skrattade lågt.
"Du är faktiskt ganska söt."

Jag spärrade upp ögonen i förvåning. Vad hade han sagt? Mina kinder hettade när han log mot mig och jag vände bort blicken. Han måste försöka lura mig. Ja, så var det. Han bara ljög och ljög hela dagarna. Inte för att jag var smart, men lite vett hade jag ändå. Han kunde inte lura mig så lätt. Jag sneglade på honom och mötte hans blick. Han stirrade på mig.
"... Nej." mumlade jag. Fångvaktaren flinade.
"Åh jo det är du."
"Nej..."
"Jo det är du, och det är sant!"
"Lögnare..."
"Nej. Det är sant."
"Lögnare!"

Han skrattade igen. Det irriterade mig. Jag snörvlade till. Det rann fortfarande från min näsa.
"Jag hämtar lite papper." Han klappade mig på huvudet och lämnade mig. Jag borde kunnat smita, men han hade nog ändå kommit ifatt mig redan vid hissen så det var ingen idé att försöka. Jag hann knappt tänka art innan han bevisade det genom att komma tillbaka med papper som han tryckte mot mitt ansikte.
"Blås." Jag tvekade men snöt mig.
"Duktig pojke." Han klappade mig och log. Kanske, men bara kanske, var det inte så dåligt att vara hans husdjur ändå? Tvekande placerade jag huvudet i hans knä och väntade på respons. Skulle han putta bort mig? Slå mig? Klappa mig..?

Det sista visade sig vara rätt. Han klappade mig. Det var rätt skönt egentligen... Så det här skulle vara min herre nu? Han tog upp en bok och började läsa medan han klappade mig. Jag pressade mig närmre honom. Om han var min herre så skulle jag behöva betala honom. Tyst väntade jag på att han skulle göra nånting. Efter en hel evighet gav jag upp men låg kvar. Jag hade inte nånting bättre för mig ändå. Min mage lät.
"Hungrig?" Han såg ner på mig och jag nickade. Nästa sekund hade han lyft upp mig och burit mig till det lilla köket. Jag höll fast mig runt hans nacke för att inte ramla ner. Det var förvåningsvärt att han lyckades laga mat utan att släppa ner mig.

"Hugg in." sa han efter att han placerat mig på en stol och satt sig mittemot. Tvekande gjorde jag som han sa och åt. Det var svårt. Jag hade inte använt en gaffel på en väldigt lång tid. Hos Tony åt jag ur en skål på golvet, och fram till nu hade Fångvaktaren matat mig. Han såg på mig.
"Vill du att jag ska mata dig?" frågade han om om han hört mina tankar.
"Nej..." Jag kunde inte be min herre om nånting sånt.
"Hmm." Han fortsatte att äta. Försiktigt lade jag ner gaffeln bredvid tallriken och sneglade på honom. Han såg på mig. Skulle han bli arg om jag gjorde fel? Eller glad om jag tog initiativet och gjorde rätt själv? Kanske hade det här varit ett test? Fortfarande med blicken på honom flyttade jag mig och tallriken ner på golvet och fortsatte äta som jag var van vid.

Efter maten plockade jag bort efter oss och gick och lade mig på golvet framför soffan. Det fanns inget annat att göra här, och ett duktigt husdjur höll sig från möblerna. Fångvaktaren lade sig i soffan och fortsatte att läsa som vanligt. Kunde det verkligen vara så otroligt att man kunde göra det hela dagarna? I så fall, varför gjorde inte Tony det?
"Vill du att jag ska sätta på TV:n?" hörde jag honom fråga men jag svarade inte. Istället var jag tvungen att nysa.

"Du!" Jag vände huvudet och stirrade på honom. Han höll upp en näsduk mot mig. Vad ville han att jag skulle göra med den? Det var förvirrande.
"Snyt dig i den här." Jag fortsatte att stirra. Vad skulle han med det till?
"Kom igen." fortsatte han och jag såg bekymrat på honom. Jag behövde inte snyta mig så även om jag försökte skulle det nog inte komma nånting.
"Hm? Vad är det för fel?" Han såg på mig med huvudet på sned.
"... Tom." mumlade jag.
"Din näsa är tom?" Jag nickade och han log mot mig.
"Ta den ändå, och använd den när den är full igen."

Jag spenderade ytterligare ett par dagar på golvet. Fångvaktaren, som kallade sig Kiri, fortsatte att läsa i sina böcker i soffan dag efter dag...
"Är golvet bekvämt?" Hans röst skar igenom tystnaden och jag såg upp på honom från golvet.
"... Nej."
"Varför ligger du där då...?" Jag förstod inte frågan. Vars skulle jag annars ligga? Han rynkade på ögonbrynen och jag hoppades att han inte var arg.
"Varför ligger du på golvet om det inte är bekvämt?"
"För... jag inte har nått annat att göra?"
"... Är det nånting du vill göra?" Snabbt skakade jag på huvudet. Jag hade hört den där frågan förut.
"Kom upp hit då."
"..." Tyst stirrade jag på honom. Jag ville inte. Jag var rädd.
"... Soffan är mycket bekvämare än att ligga på golvet." Jo. Det var sant att man inte fick lika ont i ryggen i soffan, men jag ville verkligen inte. Efter en stund kröp jag sakta upp och väntade på hans nästa drag. Han satte på TV-n la fjärrkontrollen nära mig men sen fortsatte han bara att läsa.

"Du kan byta kanal om du vill." Där var det. Kommandot. Han sa "byta". När man bytte om var man tvungen att klä av sig, så det var det jag var tvungen att göra. Jag svalde och och klädde av mig med skakiga händer. Jag kände hur han hoppade till bredvid mig.
"Vad håller du på med!"
"...?" Jag stirrade oroligt på honom. Hade jag varit för snabb eller gjort nånting annat fel?
"Varför är du avklädd?"
"..." Jag förstod inte vad han menade.
"Varför har du tagit av dig dina kläder?" Han såg på mig med rynkade ögonbryn så jag mumlade till svar.
"För... Det var ditt kommando...?"
"... Vad?"
"...?"
"Jag sa åt dig att sätta dig i soffan...?"
"... 'Göra nånting'..." mumlade jag med sänkt blick.
"Åh, om det inte var nånting du ville göra så tänkte jag att det skulle vara skönare att sitta i soffan än på golvet..." Han såg tillbaka ner i sin bok med en rödare ton än vanligt. Han förvirrade mig verkligen.
"Så... Du kommer inte göra det?"
"Vad? Nej... Jag får inte ha sex innan jag gift mig."
Jag stirrade på honom en lång stund. Hans öron var röda.

"... Varför?" sa jag och han sneglade på mig över kanten på boken.
"Varför vad?"
"... Inte?"
"Vad menar du?" svarade han efter en stund.
"... Va?" Han suckade.
"Vad frågade du om?"
"... Varför inte?"
"... Varför jag inte får ha sex innan äktenskap?"
Jag nickade.
"Det är mot lagen i mitt land." Jag stirrade på honom länge. Varför skulle det vara mot lagen? Och han bodde ju här så det måste vara samma land som vi befann oss i. Så jag hade brutit mot lagen utan att jag ens visste det? Jag försökte fundera över vad han sa och vad jag visste...

Ett tag senare befann vi oss vid matbordet. Jag hade på mig kläderna igen och åt spagettin Kiri gjort när det knackade på dörren...

"Kom in!" ropade Fångvaktaren och någon kom in till oss. Han hade ett flin på läpparna när han gick upp till Kiri och lutade sig mot hans axel.
"Vad har du haft för dig, Kiri?"
"Vad menar du?" Han rynkade på ögonbrynen när han såg på honom. Främlingen nickade mot mig där jag satt på golvet.
"Jag menar det där."
"Åh... Hans pojkvän misshandlar honom så jag kidnappade honom." Hans kompis fnös men fortsatte att se på mig medan han lekte med Kiris hår.
"Du borde inte plocka upp vartenda litet vilse djur du kan hitta. De kan ha rabies."

Jag såg ner på min mat och åt sakta av den. De båda fortsatte att prata men jag lyssnade inte längre. Främlingen hämtade mat från köket och satte sig på stolen jag hade suttit på innan jag återgick till att vara ett husdjur.
"Känns som att jag kommit in i en yaoi..." hörde jag Främlingen säga. En vad? Jag förstod ingenting så jag fortsatte bara att äta och stänga ute vad som hände runt omkring mig. När jag var färdig såg jag upp på Kiri som gick och hämtade en servett och började torka mitt ansikte. Jag hade inte ens märkt hur kladdig jag hade blivit. När han pillade bort en del spagetti som fastnat i metalltråden så började jag blöda en aning. Det sved.
"... Jag tycker verkligen att du ska äta med gaffel." sa han och tog bort det sista. Sen gick han iväg. Jag såg efter honom men vände mig när jag hörde Främlingen fnysa. Han verkade stirra på mig så jag kröp ihop på golvet.

När Fångvaktaren kom tillbaka hukade han sig ner och tog hand om mitt sår.
"Där..." sa han som till sig själv och fortsatte sen att prata med Främlingen. Jag stängde ögonen.
"Hibiskus, är du trött?" hörde jag plötsligt och såg upp. Varför trodde han det? Jag hade ju redan sovit mycket. Jag skakade på huvudet.
"Hmm... Varför blundade du då?" Åh. Jag förstod.
"... Förlåt." mumlade jag.
"För vad?" Jag var inte säker på om han ville att jag skulle säga det eller inte så jag var tyst. Antagligen ville han visa sin kompis att han bestämde över mig så jag var lydig och försökte att inte blunda.
"Är det nånting fel?" frågade han efter en stunds tystnad. Jag skakade på huvudet och det blev tyst igen.
"Är du säker på att inget är fel?" En nickning.
"Hmm..." Fångvaktaren ställde sig upp och gick med disken till köket.

"Så, hur länge tänker du stanna här och utnyttja honom?" Jag ryckte till när Främlingen talade till mig. Vad menade han? Jag ville inte vara här.
"Nej..." sa jag tyst.
"Nej?" Jag skakade på huvudet och vi blev tysta. Det blev ofta tyst på det här stället.
"Du förstod inte?"
"..."
"... Han är min, bara så du vet."
"Va...?" Vad menade han? Var Kiri också ett husdjur? Hur kunde det stämma? Jag var tvungen att fråga.
"Är... Kiri en bög?"
"Det var ett dåligt val av ord."
"...?"
"Han är bisexuell." Bi... vadå? Han måste ha sett hur förvirrad jag var för han fortsatte.
"Han gillar både killar och tjejer." Kiri gillade båda? Kunde man det? Men... Hur kunde det fungera? Det kanske var därför han fick bo ensam och kunde läsa även fast han hade en ägare.

Efter ett tag kom Kiri tillbaka.
"Tänker du stanna länge? frågade han Främlingen.
"Nu gör jag det."
"... Jag får gå och se om jag kan hitta en extra madrass i mitt föråd i källaren då..." Han gick till dörren och såg på oss.
"Lek snällt." Sen gick han och lämnade oss åter igen.
"... Tänker du stanna här?"
"..."
"Jag pratar med dig."
"..." Jag sneglade på honom.
"Nå?"
"... Näe..."
"Varför är du då var här?"
"Han tvingar mig..."
"Tvingar dig? Dörren är där!" Jag vände blicken i den riktning hans finger pekade. Det var sant. Fångvaktaren var inte här så vad var det som stoppade mig från att rymma? Tony måste sakna mig lika mycket som jag saknade honom, så varför sprang jag inte till honom? Det var så kallt utan honom... Jag var hans, så vad var det som fick mig att stanna i någon annans lägenhet?

Jag tryckte in hissknappen med symbolen för Tonys våning. Främlingen hade haft rätt. Det fanns ingen anledning för mig att stanna där längre så nu stod jag där och väntade på att dörrarna skulle öppnas igen. När de väl gjorde det skyndade jag mig ner på knä och fram till hans dörr. Snart skulle jag få se Tony igen. Mitt hjärta bultade när jag knackade på dörren. Men det var inte han som öppnade. En väldigt lättklädd kvinna som jag aldrig sett förut såg ner på mig.
"Du är inte Tony..." sa jag. Hade jag kommit fel?
"... Han duschar."
"Åh..." Jag kände mig obekväm och förvirrad.
"... Vad vill du?"
"... Komma hem..."
"Hm?" Jag var nära till tårar. Varför var han inte här och tog emot mig? Vem var det här? Då hörde jag Tonys röst ropa från lägenheten.
"Vad var det om?" Snart dök han upp bakom kvinnan och la armarna om henne. Det sved till i mig när han mötte min blick.
"Känner du honom?" frågade kvinnan.
"Nej, stäng dörren." Jag spärrade upp ögonen och såg hur han stack ner handen i hennes underkläder just innan de försvann bakom dörren.

Tony. Kände han inte igen mig? Hade han redan glömt mig? Var det en dröm? Hade Fångvaktaren gjort nånting åt mitt utseende som jag inte märkt? Vem var den där kvinnan? Jag snyftade och kröp ihop på golvet. Det var klart, Tony var ju ingen bög. Såklart ville han vara med en kvinna om han fick välja. Vad hade jag väntat mig? Hissen lät igen och jag hörde hur någon skyndade sig fram till mig.
"Skadade han dig?" Kiri slog armarna om mig men jag kunde inte sluta gråta. Han kände och såg på min kropp och kramade mig sen. Men det var inte han som skulle röra mig, det var Tony. Min kropp skakade. Det var fel armar runt mig. De gjorde mig inte varm. Ytterligare en person kom från hissen. Han gick över oss och tryckte på ringklockan medan Fångvaktaren vaggade mig fram och tillbaka. När Främlingen hade ringt på fler gånger än jag kunde räkna så slog Döden upp dörren och skrek på honom.
"VAD?!"

Jag såg upp på Tony bara för att se hur han vek sig dubbelt då han fick en knytnäve i magen.
"Neej!" skrek jag och kastade mig framför honom. De fick inte göra honom illa. Jag visste hur det kändes.
"Jag kommer stämma dig!" kraxade han fram mot Främlingen som bara fnös.
"Nej det kommer du inte. Få inte din pojkvän att gråta." Han fortsatte, "Kom Kiri, vi går." Jag kunde inte se vad som hände men hissen lät igen. Tårarna vällde ner när Tony puttade bort mig från honom och jag gnydde till. Han var arg men jag såg att han inte hade glömt bort mig ändå. Han brydde sig ju om mig.
"Gå och sätt dig vid bordet." Jag skyndade mig in i lägenheten och la mig vid bordet. Snyftandes kunde jag höra hur han gick till sovrummet och fortsatte vad han och den där kvinnan hade hållit på med. Tårarna föll i takt med deras ljud tills jag somnade.

Jag vaknade av en spark och såg upp på Tony med en gnyende.
"Vem sa att du kunde sova?" Han sparkade mig igen, och när jag skyddade ansiktet med armarna så ryckte han upp mig i håret.
"Nngh!" Han drog upp mig på bordet.
"Din lilla hora." Jag började gråta igen när han lutade sig över mig mellan mina ben.
"Sluta med det där." Det var svårt men jag försökte att blinka bort tårarna ändå. Allt för honom. Jag klarade det inte men han verkade uppskatta mitt försök för han kysste mig djupt. Sen drog han ner mina byxor. Jag gnydde.
"Håll tyst, du har varit ett dåligt husdjur. Horat ut dig själv till hela byggnaden..." Jag grät mer och skakade på huvudet.
"Jag sa HÅLL TYST!" Jag bet mig i läppen men fortsatte att gråta högt medan han gjorde vad han ville med min kropp.
Efter han var klar och Döden hade tvättat av oss spenderade jag resten av kvällen soffan med huvudet i hans knä, tills jag till slut somnade.

När jag vaknade låg vi i sängen och han hade armarna runt mig. Han hade nog saknat mig ändå. Inte för att jag var värd det men för att han var en bra människa. Inte som mig. Jag såg på honom och tryckte mig nära. Han snarkade lågt som vanligt. Fridfullt. Jag var lycklig. Mina kinder hettade när han rullade över mig i sömnen. Försiktigt för att inte väcka honom lyfte jag mina armar och kramade honom. Värmen spred sig i hela min kropp bara av att vara nära honom. Snart öppnade han ögonen och såg på mig. Värmen försvann igen när han flyttade sig upp och trängde in i mig. Jag grät. Jag skrek. Men tillslut orkade jag inte mer utan bara såg på honom genom tårarna. Varför kämpa emot? Han gillade det så varför inte bara göra honom glad? Vad var min smärta värd jämförd med hans lycka? Ingenting. Så jag lät honom hållas tills det var över och han bar mig, som så ofta förr, till duschen och tvättade mig. Han brydde sig.

Han torkade mig och klädde på oss något så när, men när han bar ut mig ur badrummet var det nära att han gick in i någon.
"Inte illa, vad jobbar du som?" hördes Främlingens röst.
"VAD GÖR DU I MIN LÄGENHET?!" skrek Tony och jag klängde hårt vid honom.
"Jag flyttar in för Kiri är sjukt orolig för pojken." Han släppte sin väska och en madrass på golvet. Tony släppte mig. Efter jag träffat golvet såg jag i ögonvrån hur han gjorde en rörelse och hur Främlingen slängde omkull honom. Jag gnydde till och kastade mig mellan dem. Främlingen försökte putta bort mig.
"Håll dig utanför det här." Men jag ville inte. Gråtande kramade jag om Tony och skyddade honom med min kropp. Främlingen skrattade lätt och klappade mig på huvudet men gick iväg. Tony knuffade bort mig och masserade sin axel.
"Himla idiot." sa han efter en stund. Han blängde på mig.
"Jag behöver inte ditt beskydd!"
"..." Jag såg ner på golvet och lyssnade på hur han reste sig.

Jag såg försiktigt upp efter honom när Döden gick mot telefonen. När han började trycka på knapparna kom Främlingen ut ur sovrummet och gick fram till honom. Skulle han skada honom igen? Tony hade sagt åt mig att han inte behövde min hjälp och skulle nog bli arg om jag försökte skydda honom igen, men jag brydde mig inte. Så länge han inte blev skadad. Jag kröp närmare och såg hur Främlingen placerade någonting bredvid telefonen. Jag kunde inte se vad det var men Tony stirrade på det och la ner luren igen. Främlingen stoppade ner föremålet i fickan igen och det blev tyst.

"Och vad är poängen med de där öronen..." mumlade Tony efter en stund.
"Det är ett fashion statement."
"... Jaha..." Jag gillade inte den här främlingen. Han gjorde Tony konstig. Tyst följde jag efter min husse in i vardagsrummet och la mig framför soffan. Han placerade fötterna på mig. Tyngden fick mig att känna mig säker, tills Främlingen satte sig i soffan bredvid Tony.
"Skulle du inte föredra att sitta i hans knä?" sa han med sin tjatiga röst. Jag blundade och ignorerade honom.
"Tony, ni har väll inte ätit frukost än? Var en duktig pojke och gör i ordning till oss." Vem trodde han att han var? Eller rättare sagt, vem trodde han att Tony var? Tony var ingen bög så ingen bestämde över honom. Dessutom hade han redan Kiri. Till min förvåning märkte jag hur Tony reste sig upp så jag öppnade ögonen igen och reste mig också. Försiktigt tryckte jag tillbaka honom i soffan och skyndade sedan till köket.

Jag rostade brödet och tog fram juicen. Det var relativt enkelt nu för tiden men när jag försökte höra vad som hände i det andra rummet så snubblade jag och tappade ett glas. Som tur var så gick det inte sönder, men det var smutsigt. Allt som är eller varit på golvet är smutsigt, som mig. Jag snyftade till men reste mig på mitt nu värkande ben och började tvätta det i diskbänken.
"Vad gör du?" hördes den jobbiga rösten från dörröppningen. Jag slutade och såg ner på mina ben. Tonys tröja räckte mig nästan till knäna.
"Varför...?" mumlade jag.
"Det var ett högt ljud," kom hans svar. Det var inte vad jag menade.
"Varför är du här?"
"Kiri vill inte att han ska skada dig." Jag ställde ner glaset. Varför kunde inte alla bara lämna oss ifred? Det var inte Tonys fel, det var mitt! Jag gick fram till honom och puttade på honom. Han flyttade inte på sig utan tog tag om min midja. Jag försökte att putta hårdare men han bara skrattade åt mig.

"Gå iväg..." mumlade jag men han ignorerade mig bara och flyttade händerna till mina axlar.
"Kramar han dig nånsin?" Jag gnydde och fortsatte att putta.
"Försvinn..."
"Du är faktiskt rätt söt under alla de där ärren och såren. Du borde stå upp för dig själv oftare." Han kysste min panna och släppte taget om mig. Tårarna började rinna.
"Försviiinn...!"
"Ledsen, kan inte. Kiri tror att du behöver beskydd."
Jag skakade på huvudet och sjönk ner på golvet med våta kinder. Jag brukade inte klaga. Jag hade ingen rätt att klaga. Men jag ville verkligen inte ha honom här. Jag grät för häftigt för att märka att han försvann.

Efter ett tag kom Tony in och lyfte upp mig. Mina tårar rann och rann medan han bar mig till vardagsrummet och placerade mig i soffan. Jag snyftade. De andra ät av frukosten som Främlingen tydligen gjort klart åt mig.
"Du borde äta." Jag såg tyst ner på golvet. Han bestämde inte över mig.
"Ät!" hördes Tonys röst, upprepandes vad Främlingen sagt.
Jag gled ner på golvet och sneglade mot den elaka personen. Han hade lagt sitt ben över Tonys. Jag stod inte ut med att vara i hans närhet längre så jag tog en macka, stoppade in den i munnen och rymde till sovrummet där jag kröp in under sängen.

Jag hann knappt svälja mackan i några få tuggor innan jag såg Tonys fötter närma sig.
"Vad håller du på med?" frågade han och jag snyftade. Han gick ner på knä och såg på mig under sängen.
"Vafan håller du på med? Kom fram!" Jag grät igen och gnydde när han tog tag i min arm och drog i mig.
"Vad i helvete gör du där under?!" Han drog ut mig och bar mig tillbaka till vardagsrummet där han satte sig med mig i knät. Jag gillade det, men Främlingen förstörde allt med sin närvaro. Tony satte på TV:n. När vi såg på TV brukade han alltid stryka över mitt hår men det gick inte nu. Den elaka mannen förstörde allting, och skrattade åt oss.
"Bry er inte om mig." sa han och vände huvudet mot TV:n.

Tony kramade om mig tills jag tillslut lugnat ner mig och strök mig över huvudet och ryggen. Det var skönt, men efter en stund flyttade han ner mig till platsen bredvid och tryckte ner mitt huvud i knät. Jag blev varmare och lugnare i den bekanta positionen men det varade bara tills han drog ner sina boxers. Vi såg på varandra. Hans nickning fick mig att gny till så att han blängde mot mig. Främlingen brydde sig tydligen inte för han fortsatte se på det som gick på TV:n. Jag snyftade till och flyttade ner mig till golvet. Det fanns inget annat jag kunde göra.