Under stjärnhimlen viskade du mitt namn.
Det var det vackraste jag någonsin hört dig säga.
Vi borrade ett hål i atmosfären, och skapade vår egen rymd
med kosmos, himmel, hav och land.
Vi var inte som andra, Cornelia och jag.

Då fanns inga tomma löften. Då fanns inga tomma ord
men plötsligt, under loppet av en sekund stod jag allena
och du drog en gräns mellan våra hav.

Vår värld raserades framför mig och jag förmultnade till stjärnstoft.
Likt Cassiopeja på himlavalvet sitter jag nu fast och jag kan bara hoppas
att du någon gång blickar upp och tänker på just mig.