Flickan på busslinje 59 har de blåaste av ögon, den djupaste blick.
Hon vet inte om det själv men hon sårade någon då hon gick.
Hennes kinder är rosiga av känslorna i ett tonårshjärtas rus.
Hennes drömmar och ambitioner är fulla av hopp och ljus.
Men hon vet inte om att hon en snårig stig skall vandra,
hon är ännu lyckligt ovetande om allt det där andra.
Flickan på busslinje 59 kliver av och glöms bort i folkets myller.
Bussen rullar vidare som förr och andra hennes plats fyller.