Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

ÄNGLATORNET

 

Jag ror i en tjärad eka på den spegelblanka svarta skärgårdsviken med ett fladdrande tjärbloss i fören Från årbladen droppar försilvrade droppar ned i det mörka virvlande vattnet På den svärtade himlen glöder tiotusentals stjärnor från en bubblande stänkande härdsmälta av guldstoff Röda och vita näckrosor vinkar böljar i dunklet mot båten och den fladdrande facklan Tystnaden är nästan total bara det dämpade plasket av årbladen och knirret från årtullanrna Jag ror mot den mörka ön med det höga breda Tornet av brun sandsten Gyllengult ljus strålar ut från torngluggarna När jag lägger till båten vid sandstranden hör jag dämpad körsång från Tornet Jag tar facklan och går stigen upp mot Tornet som ligger på en kulle Den svarta ovala träporten står öppen Jag går in och går en röd spiraltrappa av tegel upp mot Tornets övre plan Blosset har jag släkt eftersom Tornets inre väggar är självlysande med ett dämpat milt gyllengult sken På det övre planet öppnar sig en stor sal fylld av olikfärgade Änglar Några skinande vita andra kolsvarta rosa några pärlgråa ljusbruna rosa Några Änglar är på väg ut eller in i Tornet via höga portaler i den tjocka muren andra knäböjer och ber eller vilar på vita tjocka bolster fyllda med Ängladun En pärlgrå Ängel med nötbruna vingar med rosa spetsar välkomnar mig med ett milt leende och en varm blick ur sina intensivt strålande linblå ögon Det späda ljusa ansiktet inramas av ett axellångt mångult hår Hon säger att jag är väntad och frågar om jag sett signalerna Jag svarar att jag sett Tornet blinka på ett märligt sätt på nätterna den senaste veckan och att jag kännt en oemotståndlig längtan att ro ut hit och undersöka varifrån skenet kom Ängelen svarade att normalt flög Änglarna ut till dem som behövde deras hjälp och tröst men ibland vid särskilt ömmande fall inbjöds den behövande till de Hjälpstationer eller Änglatorn som fanns överallt runtomkring Jorden Dessa fanns för att Änglarna skulle slippa att ständigt flyga upp och ned från Himmelen vid sina många olika uppdrag Alla männskor kunde inte se dessa Torn det behövdes en viss andlig vilja och beredskap för att kunna detta Men jag var en av dessa Signalerna som Tornen sände ut var förstås frivilliga inbjudningar till tröst och gemenskap men de allra flesta som blev inbjudna kom Ängeln ger ett tecken med en vinge till de andra Änglarna och de slutar att be och sjunga En efter en går de till Portalerna och flyger ut på olika uppdrag Min Ängel som heter Maria från Magdala säger att luckorna stängs strax klockan 01.00 och öppnas igen kockan 05.00 för att Änlarna ska kunna vila i Tornet under dagen När alla Änglar flugit ut gör Maria ett tecken igen och svarta luckor av trä stängs för Portalerna och samtidigt dämpas ljuset i väggarna till ett ännu mjukare mildare och behagligare sken Maria ber mig att slå mig ned på bolstret och säger att hon vet att jag ibland känner mig mycket ensam och ledsen och har ett mörker och ett tomrum inom mig som människorna har svårt att fylla upp Hon frågar mig om hon kan hjälpa mig att fylla ut detta... Jag ser förbluffad på henne... skulle verkligen denna otroligt vackra genomandliga varelse villja lysa upp mitt inre med sitt flammande Strålljus...? Jag nickar stumt Vi lägger oss stilla på Ängladunsbolstret i det milda mjuka gula ljuset Jag känner hennes närhet och värme pulsera i luften Inte bara min kropp blir varm... utan även mitt inre blir stilla lugn och klar som en blank skogtjärn belyst av den värmande eftermiddagssolen... Vi famnar nära...nära... varandra och hon sluter sina stora mjuka vingar ömt omkring oss som en mjuk skyddande kokong lindar hon dem runt oss Det känns som om jag sänks i ett värmande skyddande renande bad där all oro ångest svärta och smärta smekes bort av hennes mjuka händer och vingar... En sådan Gudomlig vila avslappning frid och närhet har jag aldrig tidigare upplevt... I hennes vingars skyddande kokong blev vi ett enda levande svävande gungande sjungande strålande väsen... Hennes andlighet inte bara omslöt varenda por i min kropp utan genomstrålade också hela min själ Vi var som en enda flammande brinnande strålande aura inne i hennes mjuka grotta... Så låg vi i timmar... hur länge vet jag inte... tid existerade inte längre... allt var bara ljus Strålglans värme och en otrolig frid... Till slut somnade jag och drömde att jag var i Himmelriket...




Fri vers (Prosapoesi) av Bo Himmelsbåge
Läst 1038 gånger och applåderad av 10 personer
Publicerad 2012-06-06 07:30



Bookmark and Share


  Chawa VIP
En strålande fantastisk berättelse!! Ensamhetslindrande tröstskönhet strålar kärleksglans i läsarens hjärta och själ till alldeles ljuvliga toner av frid och ljus! Läkande befriande och himmelskt vackert Bo!
2014-01-05

  Siggesdotter
Som en ren uppenbarelse du delar med dig av... man kan se och riktigt känna din upplevelse!
2012-07-05

  Skogsfen.
Dessa ord är så vackra så jag blir andlös. Bokmärker
2012-06-17

  Skogsfen.
Mäktigt....Kram/Skogsfen
2012-06-15

  Ljusletaren
Underbara ord som du bjuder på och det tackar jag ödmjukt för genom att bokmärka denna fina dikt.

Tack för tispet om ljuv änglamusik/kram
2012-06-07

    ej medlem längre
Vacker så god. Text o upplevelse av det högsta...*
Tack för att du finns!
2012-06-06

  ResenärGenomLivet VIP
Vackert, mjukt och varmt skrivet. Man lever sej liksom in i orden...
2012-06-06

  Semper Fi
Med de första två verserna för min tankarna till Ferlin, en Dan Andersson och Fröding.
Hela dikten i alla dess verser är bara så underbart skrivet. Som en film av Spielberg.
2012-06-06
  > Nästa text
< Föregående

Bo Himmelsbåge
Bo Himmelsbåge