Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

en liten text om skam.


när jag var sju år var jag och min mamma, pappa och lillebröder i fjällen. jesper var så liten att han mest satt i en pulka med röda kinder och frös, men jag och kalle gick i skidskola, åt tunnbrödmackor och drack varm choklad.
en dag efter skidskolan var jag trött och frusen och ville gå in och värma mig medan resten av familjen fortsatte att åka. jag minns den röda värmestugan och hur jag gick in genom en dörr och hamnade i ett rum med leksaker, en teve och barn i ring. en vuxen tittade på mig när jag gick fram mot fönstret och försökte se avslappnad ut och värma mina kalla fingrar, så avslappnad en sjuåring bara kan vara. sen frågade hon ”ska du hämta någon här?”. jag tittade på barnen i ringen och plötsligt insåg jag att jag hade gått fel och att jag kommit in till ett daghem. jag skämdes. jag skämdes så.
”nej…” sa jag och gick snopen ut ur rummet med min rinnande frusna näsa. på vägen ut i korridoren mötte jag min skidlärare i uppknäppta pjäxor som sa ”hej tove! har du lämnat lillebror?” ”eeeh…ja…” sa jag.

när jag kom tillbaka till mamma och pappa var jag alldeles tyst. på kvällen undrade de vad det var med mig. imorgon var det ju avslutning på skidskolan, med slalomtävling och allt. jag låg i sängen och grät. hur skulle jag kunna möta min skidlärare igen och se henne i ögonen när jag hade ljugit? jag hämtade ju inte någon lillebror inne på barnpassningen. hon skulle fråga mamma och alla skulle få veta att jag hade gjort bort mig. jag skämdes så. men jag kunde förklara det hemska jag gjort för mamma och pappa. istället låg jag i sängen och grät och skrek ”nej jag tänker inte vara med på avslutningen imorgon!”. jag kunde inte bara vara med på slalomtävlingen. jag hade så ont i magen.

jag vet inte vad som hände med mig men något föddes där. en rädsla. en otrolig rädsla för att göra fel. att alla ska se. den här skammen som började gro på en barnpassning i sälen 1991 har nu i vuxen ålder blivit till ett stort svart kargt träd av rädsla och skam. den vajar i min vind och gör ibland att jag får svårt att andas.

sedan dess har jag undvikit saker i rädsla för att misslyckas och skämmas. utgångspunkten hos mig har alltid varit att jag inte klarar av saker. jag får panik när jag inte kan. bilkörning, snowboard, att spela spel, att delas in i lag. som jag har undvikit. det är ju bara på skoj tove.
sociala sammanhang, jag blir för full för att bara våga vara. min sätt i relationer. rädslan för att bli blottad. att de ska se hur barskrapad jag egentligen är. paniken i mig. jag undviker saker i arbetslivet för att jag inte vågar, inte tror att jag kan.

det är med gråt i halsen jag skriver det här och jag inser att det kanske verkar löjligt men för mig är det livet. och jag är så trött på den sotiga skammen som färgar mina lungor svarta. jag vill andas.




Övriga genrer (Essä/Recension) av Tove Meyer VIP
Läst 1475 gånger och applåderad av 23 personer
Utvald text
Publicerad 2012-06-07 09:45



Bookmark and Share


  S.A.I. Steve Lando
men med den här texten har du lyckats briljant.
2012-07-04

    ej medlem längre
väldigt fin text.
2012-06-26

  Skogsfen.
Det var starkt av dig att skriva detta. Men tror du inte att alla drabbas av skam då och då. Du var ju bara ett barn förlåt dig själv.
Inte ska du låta detta gå ut över dit liv. Du är en ärlig människa och blir därför rädd i en förljugen värld. Jag menar inte något kläm käckt med detta utan jag förstår hur detta har borrat sig in och blivit mycket stort för dig. Men du kunde skriva detta och jag är övertygad om att du kan en hel del saker till. Börja våga. Mina lyckönskningar och förhoppningar att du ska få det liv som du vill ha det. Kram Ulla
2012-06-25

  Marvin
Tove,
Din bror tog säkert någonstans. Du var sju år. Det går inte att hantera ansvar i en sådan ung ålder och därefter försöka hantera det på ett vuxet sätt. Du kan skriva tusen dikter och få oändeliga svar. Snacka med en söt tredje part.
2012-06-24

  Small Birds
Känner igen känslan. Det du minns, fruktar, tycker är giltigt för dig.
2012-06-24

  Ingela Svenson VIP
jag tänker på hur många gånger man får höra att man "överregagerar", som betyder att någon tar sig rätten att avgöra vilken reaktion som är rätt eller fel i en viss situation. Detta bygger bara på okunskap; Sanningen är ju att olika människor reagerar olika på olika situationer, vissa är mer känsliga och vissa är sådana att vad som helst rinner av som vatten på en gås! Den som påstår sig ha rätt att avgöra vad som är tillåtet därvidlag är bara okunnig, som sagt! Jag hoppas att det hjälper dig att du skriver om detta!
2012-06-24

  kerstin skriver VIP
du beskriver det så väl, jag känner känslan i varje tråd av nerv som finns i min kropp.

tack för denna text!
2012-06-07

    ej medlem längre
Små, små saker som till synes kan förefalla helt obetydliga, men som för en själv betyder hela världen och i hemlighet styr ens liv och ens tillvaro. Och skuld är ju en sak, den kan man bekänna och hantera, men skammen är något väsentligt annorlunda som omfattar hela ens person och får en att allt som oftast vilja sjunka genom golvet när man konfronteras med situationer som man inte riktigt känner att man kan hantera. Den sociala ångest som beskrivs i texten känner jag tyvärr mycket väl igen, liksom känslan av att uppleva retroaktiva skamkänslor för saker som ingen annan i världen ens kommer ihåg förutom man själv. Rädslan för att göra fel eller att bli blottad och genomskådad är också mycket utmärkande för just det tillståndet, precis som om man hade något att dölja som skulle vara särskilt mycket värre än det man kan finna hos vilken annan person som helst. För andra så kan det ju också verka som rena petitesser, men det hindrar ju inte att det begränsar och att man t.o.m. , som här, sitter med gråten i halsen när man skriver om det. Allt man vill är ju trots allt bara att andas fritt och att en gång för alla lämna det där stora sotiga trädet av skam och rädsla bakom sig för att sedan gå tillbaka in i världen och, som man faktiskt förtjänar, leva stark, stolt, oförfärad och orädd från djupet av sitt bultande hjärta.
2012-06-07

    Doll
Tänk att så lite kan göra så ont, ge sådana konsekvenser. Det bör vi tänka på när vi bemöter barn i olika sammanhang. Du visar med din text hur fel det kan bli av ingenting egentligen. Du gav här en liten text med stort innehåll. Tack.
2012-06-07

  Harriette
Blir mycket berörd av din text
2012-06-07
  > Nästa text
< Föregående

Tove Meyer
Tove Meyer VIP