när jag var sju år var jag och min mamma, pappa och lillebröder i fjällen. jesper var så liten att han mest satt i en pulka med röda kinder och frös, men jag och kalle gick i skidskola, åt tunnbrödmackor och drack varm choklad.
en dag efter skidskolan var jag trött och frusen och ville gå in och värma mig medan resten av familjen fortsatte att åka. jag minns den röda värmestugan och hur jag gick in genom en dörr och hamnade i ett rum med leksaker, en teve och barn i ring. en vuxen tittade på mig när jag gick fram mot fönstret och försökte se avslappnad ut och värma mina kalla fingrar, så avslappnad en sjuåring bara kan vara. sen frågade hon ”ska du hämta någon här?”. jag tittade på barnen i ringen och plötsligt insåg jag att jag hade gått fel och att jag kommit in till ett daghem. jag skämdes. jag skämdes så.
”nej…” sa jag och gick snopen ut ur rummet med min rinnande frusna näsa. på vägen ut i korridoren mötte jag min skidlärare i uppknäppta pjäxor som sa ”hej tove! har du lämnat lillebror?” ”eeeh…ja…” sa jag.
när jag kom tillbaka till mamma och pappa var jag alldeles tyst. på kvällen undrade de vad det var med mig. imorgon var det ju avslutning på skidskolan, med slalomtävling och allt. jag låg i sängen och grät. hur skulle jag kunna möta min skidlärare igen och se henne i ögonen när jag hade ljugit? jag hämtade ju inte någon lillebror inne på barnpassningen. hon skulle fråga mamma och alla skulle få veta att jag hade gjort bort mig. jag skämdes så. men jag kunde förklara det hemska jag gjort för mamma och pappa. istället låg jag i sängen och grät och skrek ”nej jag tänker inte vara med på avslutningen imorgon!”. jag kunde inte bara vara med på slalomtävlingen. jag hade så ont i magen.
jag vet inte vad som hände med mig men något föddes där. en rädsla. en otrolig rädsla för att göra fel. att alla ska se. den här skammen som började gro på en barnpassning i sälen 1991 har nu i vuxen ålder blivit till ett stort svart kargt träd av rädsla och skam. den vajar i min vind och gör ibland att jag får svårt att andas.
sedan dess har jag undvikit saker i rädsla för att misslyckas och skämmas. utgångspunkten hos mig har alltid varit att jag inte klarar av saker. jag får panik när jag inte kan. bilkörning, snowboard, att spela spel, att delas in i lag. som jag har undvikit. det är ju bara på skoj tove.
sociala sammanhang, jag blir för full för att bara våga vara. min sätt i relationer. rädslan för att bli blottad. att de ska se hur barskrapad jag egentligen är. paniken i mig. jag undviker saker i arbetslivet för att jag inte vågar, inte tror att jag kan.
det är med gråt i halsen jag skriver det här och jag inser att det kanske verkar löjligt men för mig är det livet. och jag är så trött på den sotiga skammen som färgar mina lungor svarta. jag vill andas.