Jag är 47 år nu, det är dags att vända blad och gå vidare i livet.
Jag är så trött, spyfärdig, på all vrede och sorg och rädsla, jag vill
försonas och inte bära på psykosomatisk trötthet/utmattning, kanske
ett begynnande magsår, och en molande oro, psykisk bakfylla.
Min styvfar visste inte vad han höll på med... han psykade mej när jag
var 11-14 år... och min så kallade mamma var blind. Jag önskar att jag
hade krisat allvarligt redan som barn, blivit psykotisk och apatisk, så att
de verkliga katastroferna kunde ha undvikits, jag kunde ha fått terapi,
jag kunde ha fått komma till en lämplig fosterfamilj, med en riktig, fungerande
mamma och pappa.

Jag har drömt att Marie Göranzon och Sven-Bertil Taube har varit mina
retroaktiva föräldrar, de har överöst mej med kärlek och empati och tröst.
Jag var 11 år när min pappa tog sitt liv, och i min dysfunktionella familj
så förträngdes sorgen och vreden; jag lärde mej den sjuka strategin att
svälja alla jobbiga känslor, stänga av som min mamma, och jag var sjuk
redan som 11-åring, och när jag var 14 kom den första riktiga depressionen;
jag tappade all energi, la av att anstänga mej i skolan, började mobba
lärare, och övergav min flickvän.

Jag ber tiil Gud att läka mina själsliga sår en gång för alla, och jag omfamnar
mitt inre barn med all kärlek jag är mäktig, och den är stor.