Jag tror det börjar med att man känner sig
otillräcklig och så blir man rädd för att förlora
sin älskade vilket i sig kan vara början till slutet
ibland.

Det är nog den rädslan som gör att man
efterfrågar alltmera betygelser från sin älskade
och får behov av att begränsa sin älskades
frihet, vilket ger känslan av att vilja äga

sin älskades tid, kropp och själ. Jag tror det
är då svartsjukans lilla fula huvud poppar upp
och ens känslor och beteende närmar sig
bottenstrecket.

Det finns ju förstås olika förhållanden, där
den ena försöker styra redan från början
och hålla den andra i kort koppel. Man får
kanske tänka sig för

vad man ger sig in i, även om det är svårt
redan i inledningsskedet. Man vet kanske inte
varför man gillar den andra och inte heller vad
den gillar hos en själv.

Förälskelse är ju en ganska ego tripp, medan
kärleken mer är ute efter att bry sig om och
ta vård om andra människor. Om man säger sig
älska någon och samtidigt inte kan visa det

så är det kanske inte kärlek alls, ens från början.
En del människor verkar inte klara hoppet över
från blott förälskelse till att hålla sin älskade
med så lösa tyglar

att den människan får känna på personlig frihet.
Det som om man klarar av hoppet, det kallas
för kärlek. Så grälar man av rädsla för att
luftslottet skall falla samman

innan man ens hunnit lägga grunden färdig
så där som man väl bör? När en tavla väl börjat
krackelera av olika orsaker är det nära till att den
spricker helt och hållet.