hur dimman över sjön
den tysta
mjuka och kalla tungan
efter att jag slumrat till igen
och tagit av mig
dräkten
plötsligt var borta

Det hade inte varint någon behaglig upplevese. Jag vaknade frusen, i ångor av nedbruten etanol. Bakis och trött. Det hade varit i skumtimmen. Göken gol över blyga tallar. Ändå minns jag det som ett viktigt ögonblick. Någonting hände där,

mitt i allt det stilla.

Senare, när jag vaknade och gick upp för att sätta mig i solen en stund före morgonkaffet, var skogen som en helt annan värld än i gryningen. Det knastrade uppkäftigt. Det togs för sig. Jag fick akta mig. Den kalla blöta tungan hade blivit en soltorkad varm handflata redo att greppa tag i den som inte var på sin vakt.

Att sitta i solen och känna kroppen mjukna var som att komma hem från en resa. Att jag hört göken
Att jag sett dimman
Att jag förstått att så kan det också vara

Så är också världen