Poesi har blivit för mycket för mig. Det passar inte in i vardagen eller i livet alls. Poesin, som jag en gång kände så mycket för.

Livet är inte längre vad det brukade vara och det är därför den inte passar in, poesin. Innnan var det bubblande och starkt, som målat i klara färger. Numera är allting i en gråskala och skiljer sig inte särskilt mycket alls. Allting är mer eller mindre likadant fast ändå olika. Olika på ett sätt som är så svårt att urskilja. Kanske är det bara så, att min gråskaliga vardag och poesi inte hör ihop. Det fungerar helt enkelt inte, skär sig på något sätt. 

Poesi har blivit för mycket för mig. Det passar inte in i vardagen eller i livet alls. Poesin, som jag en gång kände så mycket för.

Vuxenlivet har tagit mig med storm, jag kan inte längre urskilja vem jag är och vad jag står för. Jag är inte densamma som innan. Nu lever jag ett ansvarsfullt liv och ser till att alla måsten blir gjorda. Att roa sig är inte längre något prioriterat, nu måste man tänka på framtiden. På vad som är bäst och mest ekonomiskt. Livet är inte spännande och roligt som förr.

Poesi har blivit för mycket för mig. Det passar inte in i vardagen eller i livet alls. Poesin, som jag en gång kände så mycket för.