Ett ord, en tagg genom mitt inre väsen.
Ett eko från en barndoms pina.
Handfast för att bära eller brista,
eller för att leda genomlida.

Ett ord, en makt för själanöd,
för svek, för svaghet och inre blöd.
Det vänds och vrids i gemene mun
så bevare dess själ i ensligt rum.

Ordet får mitt inre att skälva,
mitt hjärta att våndas och mina senor att vänta.
Det stjälper och urholkar och raserar min mur
till randen av grunden, jag tar mig ej ur.
Hjälp, ty det river och sliter mig itu.

Utmana nu inte ödet, utan låt mig vara fri.
Försätt dig inte i något som du kan låta bli.
Tänk nu efter, och säg det inte till mig
för själen den skälver vid ljudet av nej.