Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Vintergatan

Tre vänner vandrade bort från huset med dom varmt lysande fönstren,
dom vandrade ut i den tysta kalla vinternatten,
dom vandrade och pratade.
Dom vandrade i snön på vägen förbi husen och skogen,
husen och skogen var tysta och sovande.
Omkring dom var mörker och snö.
Ovanför dom var rymden stor och mörk,
beströdd med Vintergatans stjärnor.

Enstaka gånger bröts tystnaden och mörkret,
av bilar som kom på vägen genom mörkret.
Två lysande lyktor som svischade förbi,
och försvann,
som parallella kometer.

Dom tre vännerna vandrade och pratade,
dom kände att dom ville vandra länge till.
Dom vandrade och pratade,
fortsatte bort på den snötäckta vägen.
Dom vandrade och pratade,
fortsatte ut i mörkret.
Dom vandrade och pratade,
fortsatte ut i den mörka rymden.
Dom fortsatte att vandra och prata med varandra,
längre och längre ut i rymden.

Dom fortsatte att vandra och prata.
Efter mycket mycket lång tid,
så vandrade dom i rymden ute bland stjärnorna.
Solen var bara en stjärna bland andra bakom dom.
Dom vandrade på Vintergatan,
dom vandrade in mot Vintergatans centrum,
dom vandrade bort mot andra sidan av Vintergatan.

Dom hade vandrat tvärsöver Vintergatan.
Där befann dom sig, som tre stycken Arne Saknussemm,
vid Vintergatans bortre kant.
Dom pustade ut och vilade lite,
för dom hade vandrat en lång väg.
Dom begrundade över tillvaron och storheten.
Gränsen mellan Vintergatan och den tomma rymden,
gränsen mellan Vintergatans alla stjärnor,
och universums enorma ödslighet,
som att vara på stranden vid en mäktig mörk ocean.

Efter en stunds vilande så reste dom på sig,
tog farväl av Vintergatans bortre kant.
Dom vände sig om,
såg mot det håll dom kommit ifrån,
och började vandringen tillbaka.




Fri vers av Svante
Läst 1039 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2006-02-03 22:50



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Svante
Svante