och då säger du
att har man sagt a och b får man säga c.
jag är väl inte direkt rädd
men jag kan inte sitta här uppe utan att tänka
på honom, och undra hur det känns

att hoppa. jag gråter liksom inte

längre, fortsätter jag, klämmandes
din hand. och vi blickar i vyer över gamla stan och jag
kryper närmre, tänker det är smärtsamt
vackert. söndag har blivit måndag, mörker
har bytts mot ljus och tystnad


har för första gången blivit uttalade ord.
det är som om du kan känna hur djupa
sår som blottas, för du lägger armen runt
mitt trasiga och tar mina halvslutna ögon
i händerna, du får mina hjärtslag
åter i takt och när gryningen färgat
hela himlen rosa tror jag att om jag aldrig såg
dig igen

skulle rosa vara det jag alltid måste sakna.
svart är mitt och i jeansjacka är du, du
rullar egna cigaretter och kysser
min tinning innan vi drar våra bloss, jag medger

att jag hade svårt för sådant förut. kändes
mig ingenting. men någonting


hände och jag var också större förut, inte kroppsligt,
men själsligt. och då säger du
att har man sagt a och b får man säga c,
och för dig,



för dig kan jag berätta hela jävla alfabetet.