Killen med dreads har just dött.
Och mitt hjärta spricker där på trästolen
när jag sitter i en trång etta på högsta
våningen, varsamt
hållandes en ganska luggsliten katt,
en katt jag inte ens vågar tänka på
vad någon gjort med. Hon stryker
sin trasiga bakdel mot huden
på min arm och det doftar
av såsom bränt någonstans
från det vidöppna fönstret. I köket
tas små påsar fram och killarna låter livet
flyta in i venerna som om de kunde
forsla
döden iväg, gömma sina sorger
i lyckobringande substanser. Och här finns
inte plats för gråt
och det är festen som får ta platsen
( och jag håller
den raggiga grårandiga pälsen, stryker
som om jag kunde ta lite av det onda
bort, önskar
att jag stryker lite kärlek in i henne. )
, fast killen med dreads vaknade
aldrig
upp efter den förra
och killarna berättar att det i alla fall inte
var hans mening, jag minns
han var min och allas
favoritbartender. Det går en stämning
av ingenting genom rummet och någon
räcker mig ännu en hemblandad drink,
i köket tar de kokain
Och killen med dreads har just dött.