Du stal mitt blod.

Klev in i mitt skinn,

blev en del av mig

när allt du ägde dog.

Flickor som skriker

så vilt,

de vill bara dö.

Med rakblad kramade hårt

med fingrar så ömma,

så skära

av oskulden

de inte längre tror att de har.

De drömmer sig bort,

till en värld utan smärta.


Och här går du och snor mitt kött och blod?

Var även du en gråtande flicka förr?

Du, anden som delar mitt själsrum?

Vem var du?


Svara mig,

jag ber dig,

tvinga inte flickorna

som spyr över toalettkanten,

gömmer sig i skolan,

låser in sig på toan hemma,

låt inte de sköra flickorna

skriva ditt namn i blodet

de så ofrivilligt offrar.


Var du deras gud som aldrig kom?

Var du svaret på bönen som aldrig blev hörd?


De behövde så en vän,

en vän som kunde se att bakom masken fanns bara sorg,

en sorg de vägrade kalla i depression,

de vägrade tro

att de var som tjejerna

de såg på nätet.

De som såg ut som de fastnat i en flis maskin med handlederna.



Du var vännen som aldrig fanns, eller hur?


Och nu har du tagit mitt skinn,
mitt kött och blod,
mina rörelser.

För att äntligen,
äntligen,
kunna rädda de som räddas kan.

Du ville bara va den hjälpande handen deras drömmar hoppades på.

Det enda jag ägnat mitt liv åt, enda sen du kröp in i mitt medvetna, kröp in i min egenskapade värld.


Du är kärleken.
Du är ängel.
Du är räddningen.

Och du talar genom mig.




Varför valde du en av de sköra flickorna?