Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Ett utlåtande

En eld, en flammande passion
i ärren på min hand
en ständig påminnelse om krigaren
jag föder av min rädsla.




Löftena i mitt liv
att ständigt
älska och skydda
de som bär nyckel
till min speldosa
jag väljer kalla mitt liv,

så som den ivrigt spelar sin melodi
när nyckel vridits om
och så dystert det förvrängs
när nyckels glans inte längre syns
i min ögonvrå.



Jag blir kallad alla vackra ord
jag inte förstår mig på
,av er ni som bär på mina nycklar,
allt bor ännu monstret kvar inom mig
men han har klippt sina klor
så att jag kan få hjälpa och tacka
som i mina löften jag svor att göra.



Men hur kan ni kalla mig ängel?
Jag kom bara för det jag var menad att göra,
det har alltid bara varit det uppenbara för mig

Och i slutet av dagen, när ni får mig att le,
då är det ju NI som är änglarna.




Lyckan jag inte kan sätta i ord, det är var ni är, när ni så vacker omsveper mig i kärleken ni driver mig med.





Fri vers av Caiisa
Läst 245 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2012-07-01 12:59



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Caiisa