Hon sitter i sin rullstol med en filt över sina ben

tittar frånvarande ut genom sitt lilla fönster

på sekretären står fotografierna som är hennes liv

make barn och barnbarn i en salig röra

hon är närmare nittio år och dement

personalen kämpar och sliter hårt

men räcker inte till för henne heller

hon skriker som ett litet barn

upprepar samma ord samma ord samma ord

ingen orkar lyssna än mindre höra

barnen kommer regelbundet men sällan

ett långt och slitsamt liv belönas

med en liten men månatlig slant

och en plats på 16 kvadratmeter

hon sitter i sin rullstol med en filt över sina ben

snart finns hon bara som ett namn på en gravsten