om någon hade frågat en vad det värsta man gjort är,

hade vissa svarat fort,
vissa hade tänkt länge på det, för att de inte gjort så mycket hemskt,
vissa hade skämts och vissa hade varit stolta över det.

det värsta jag har gjort,
kan jag inte uttala,
vill jag inte ens tänka på.

för det är det värsta man kan göra,

jag lämnade min far,
av absolut ingen anledning.

och när mina vänner pratar om sin fäder,
eller när jag läser ordet far,
så smärtar det.

jag undrar hur mitt liv skulle varit med dig,
om du hade förlåtit mig,
om jag hade förlåtit mig själv.
hur du hade varit som far,
om mitt liv hade varit bättre eller värre.

jag vågar inte träffa dig,
för jag är rädd att du ska förlåta mig,
ta emot mig med öppna armar,
som om jag inte gjort dig något.

det hade känts hemskt.
en sak lovar jag dig,
är att jag ångrar mig,
och att jag är rädd för förändringar,
att jag hatar att säga att jag har fel,

det är för att jag är för självgod och rädd,
som jag än inte vill träffa dig.

men någon dag, kanske jag vågar resa mig upp,
gå tillbaka i det förflutna och träffa dig.

jag saknar dig far,
även om jag gjort så att vi inte träffats på flera år,
även om jag inte känner dig,
så saknar jag dig.

kan du förstå det?
kan du förlåta mig?