Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Delvis uppdiktad.


Rensa hjärnan #7

Tafatta andetag.
Ett sovrum täckt i teckningar och böcker.
Mjuka mattor.

Andetag så häftiga.
Paniken så hård.
Rysningar längst ryggraden.

Lästa ord, folks falska beteende, triggande bilder.
Musiken som sjöng om kärleken hon aldrig fått leva utanför sina drömmar.

Hon var så ensam.

Ensam hemma.
Ensam ute.
Ensam i hjärtat.
Ensam föralltid.

Världen var tom.
Ingen som kärleksfullt kunde lindra hennes idioti.

Rent motoriskt grabbade hon saxen framför sig.
Allt var förprogrammerat.
Planerat av de som pressat henne till inget.
Sen försvann dem.

Så mjuka handleder, så bleka och oskyldiga.
Så oförberedda på framtiden.

Ett skärande skrik,
hugg,
hugg,
hugg.

Drip, drop.

Långsamt såg hon hennes drömmar,
hennes hopplösa kärlek,
hennes tankar,
hennes idéer
och
hennes liv
rinna ur henne.

I takt med andetagen.

Drip, drop.

Hon föll.


Långsamt så sänktes tempot.

Inga högvarv i hjärnan.
Inga panikfyllda hjärtslag.
Inga desperat hjärtklappningar.
Inga ilande rysningar.
Inga livfulla skakningar.
Ingen rädsla.

Långsamt kom kylan krypandes,
långsamt slöt sig ögonlocken.

En sista blick,
på stjärnorna
som hade varit hennes enda sällskap.

En sista blick,
på blodmånen
som hade färgat hennes sista verklighet.





Fri vers av Caiisa
Läst 164 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2012-07-12 18:58



Bookmark and Share


  träsnidaren
Vackert så att det gör ont. Starkt och träffande!

"Hon var så ensam.

Ensam hemma.
Ensam ute.
Ensam i hjärtat.
Ensam föralltid."

Dessa ord sätter sig verkligen fast i mitt hjärt!
2012-07-12
  > Nästa text
< Föregående

Caiisa