Vi reser nu. Jag önskar hem. Här är ortsnamnen fel, här har träden andra former, liksom famlande, mer utsträckta. Enbart molnen är desamma. Släta av regn ligger de över främmande fält, rapsåkrar och alltför tunna skogar. Här kan jag inte vandra. Jag måste resa. Jag måste fåglarna och älven.

En dag stod tiden stilla, till och med i asparnas grenverk, i de annars så oroliga bladen. Vi reser nu, för att det måste finnas ett sätt att åter sätta denna tid i rörelse. Att förbränna timmar. Att vända åter.

Jag önskar hem. Jag är en sådan som äter trygghet, som sväljer den tills hela insidan är tung av mättnad. Och sedan, intet kvar, och jag ryter av hunger. Det sköraste jag har bär jag alltför tätt tryckt mot bröstet.

Vissa träd är ensammare än andra.

Jag är en sammanfattning. Jag är blåmärken och omfamnanden av trädstammar, jag är tunnelväggar hårt mot pannan, solvarm tallbark och lusten att kasta sig undan. Jag är fjädermoln, jag är andetaget som väcker dig just i insomningsögonblicket då du är som skörast, då vad som helst kan ta sig in men också allt kan rinna undan, bli till moln och sedan intet.

Jag bär ett poppelblad pressat mellan pärmen och den sista oskrivna sidan i denna bok. Bladet är åratal gammalt. Mer än hälften av detta års semesterfoton är närbilder på sniglar. Hur de sträcker undrande spröt mot kameran, hur de kurar, vrider sig undan. Som fanns detta osagda någonstans emellan. Det ord som skulle förklara och som därför inte får uttalas.

Jag är ett ännu inte uppfunnet språk. Jag är förborgad. Jag är det som måste sägas. Jag är ryggradslösa djur och ruvande stammar.