Längst här inne

vaknar hon till liv


efter överlevnad


när livet andas, strävan

nått fram







Just hon


som vågat lägga hopp invid vår

sprödhets knappa kärlek


vaknar plötsligt


mitt i natten




vid gläntan strider

längtans svärdspets allting


gömmer





köttet ligger utfläkt

hon är avklädd




vill åter

vidröra


det som

lämnats stinkande

spridits gömts av själen







hon hade övat på att falla

mycket länge


Inatt bryts klippta vingar

genom isblock


i önskan bodde vädjan om din


hörsel, om röstens allvar av det

levande i talet


de är så knappa de små orden när

de famlat så väldigt klara och så

djupa när de vågar


inatt så hörde hennes uttal i

det mörker


där svekets ansvar blev till innebörder

upplevt










behövde ansvaret du gömde bakom

skammen


behövt så mycket som du inte vågat

möta



Att vara människan med sveket


en man där känsligheten


skyddas av ett hölje


Det skadade


behöver alltid kunna minnas


kamp som stelnat


det blev till skörhet till en

glöd som aldrig stillnar


min själ behöver minnas

essensen av ett möte


av själens gnissel när vi inte

vågar andas





det onda sticket av den kraft

från

trådars sprödhet


Hur vi annars vuxit ymnigt