Processen
tänk att livstron gör sig bilder där
i nöden, att min själ tycks rycka till
lämna mig aldrig skrek ni
ögon bedjande tycks aldrig få bestå
det är något kladdigt över svaga lår
över nöd
över beroende
du tyckte det var befogat
det går inte längre att bortse från
jag kan leka med ditt perspektiv i timmar
Har du någonsin lekt med min
Kastat teorier i den luft som kunnat
anas
jaget suktade efter att en enda
en ynka människa haft vilja nog att
samla ihop, plocka isär
jämföra och ge mig det som
bär
jag tror det kallas hopp
har aldrig sagt att jag var enkel
du sade att du såg och inte var rädd
du ljög förstås
såsom vi ljuger
Din lögn har manglats genom min
perspektivsmaskin,
En dag kommet himlens regn att
spola bort mina verktyg
de kommer alla rosta
du har inte tänkt att införskaffa något
skjul
sådant ingår inte
du förbereder inte livet
jag borde insett varför smärtans hjulspår
fastnade i dyn
jag skulle förstås slagit upp en duk
hindrat regnet
Ett regn du inte vågade namnge
min rädsla för det oförutsedda
det var ditt regn
där låg jag förkrossad, bedjandes
utan något skjul