Tiden hasar efter och den knakar

jag vet den låter

har ett ljud

Livsremmen knyter sig runt magen

ljudet av hur lädret släpper

finner motstånd inom mig



människan, den karga knappa

brister ut i klagorop


varför låter hennes klagan

när den blivit allt för stor


mänsklig själ den studsar evigt

mot de berg som sällan hör


men du hör min stilla vädjan


och du ser min sorgsna själ


hjärtats fibrer knyts till vingar

färdas åter

där vi är