Det finns en ömhet bakom illusioner, de vi bildar, de blir
till rytande lejongap, för de utan erfarenhet,

Vi upprepar de mönster andra skapat oss uti

hur ska vi våga tro att det hjärtat önskar och behöver

kan klara våra sår och vår avgrundsdjupa skam


Vi har inte erfarit det och gömmer blick i damm

Döper vår värld med strålande ord



Gömmorna blir till identitet, vackra och särskilda,

Som vår faders alla brister, idealiserande oformbara


Vad vore trygghet om illusioner inte fanns,


Vi är så skyddslösa inför det vi inte fått

Vi mänsklighetens barn, så hoppfullt kluvna,



Vi söker skydd och identifikation


i de berättelser som blir förlängda av vårt egna,



Där sitter vi och ryser inuti speglande kontexter


de blir till sandslott, likt babianer, slickar varandras sår,



Inga förstår oss där vi går,


i vår ensammaste tår,




Jag vill att du ristar in orden ovan



att du böjer dig sakta över varje stavelse, att du söker upp en stilla plats
och berättar allt för vindarna,



Allt som blivit du inför det vackraste trädet, den vars rotsystem


du vill föregrena dig uti,


Om du lägger örat invid stammen kan du höra svar


från jorden bördig



de ord ditt hjärta inte vågat möta



som blir likt illusionerna av dig