att förlåta
skulle vara
som att jag
bara tar all min stolthet

och tänder eld på den,
något dramatiskt och hettande i stunden
men slutligen skulle bara askan
finnas kvar
och jag
skulle vara något som funnits
ingenting som längre finns.

så mina ord,
vill så gärna nå dig
vill så himla gärna att du ska förstå
att jag
ångrar det jag sa
för kanske sa jag allt för fort
och för mycket

egentligen

men samtidigt
du
var lika vilsen
du pratade om saker och känslor som du tyckte inte fanns
men jag vet att du känt
allt som jag känt
fast du är rädd
för en verklighet

det är lätt
att vara efterklok
kanske

och nu ångrar jag
att vi är
vad vi är nu
och att det är
som det är
nu

fast att säga förlåt vore som att förneka att jag har känslor
som att jag låter dig förstöra
varje del av mig, all min styrka som får mig att fortfarande stå,
det vore som att be om ursäkt

för att jag
sett dig som du är
och älskat varje milimeter
av det riktiga du.