Kostymen klibbar. Ena byxbenet är för långt och slutet på tyget har tuggats sönder. Jag vänder mig på stolen och får syn på prästen som kommer sättande längs altargången. Brölloppet är försenat. Folk trängs i bänkarna. De har kommit ända från england för att bevittna händelsen. Fadern till brudgummen håller en lapp i handen som han läser tyst för sig själv - läpparna rör sig och svetten bryter fram under den gråa kallufsen. Det är kvavt ute. Här i kyrkan är det svalt. Jag bestämmer mig för att ta ett sista bloss innan föreställningen. Dessa vigslar har aldrig riktigt vart min grej. För mycket känslor - för mycket slisk - för många svettiga, tjutande gamla kärringar som bara väntar på en ursäkt för att få bryta ihop.. Ute på kyrkogården tar jag av på en liten grusgång som leder mig bort från svettiga mostrar och ölstinna kusiner. Det är alltid en viss laddning i luften innan en vigsel, ungefär som innan ett slagsmål. På håll hör jag tjattret från avlägsna röster. Jag har alltid irriterat mig på engelsmän. De bara trampar på. Och det finns alltid någon på plats som ska vara där och fjäska för dom. Särskilt här i Sverige. Det blir alltid en massa liv kring folk från denna kultur, som om vi plötsligt mött en rockstjärna och måste ta tillfället att fråga om autograf. Ja, jag förstår det inte. Antagligen härstammar problemet från televisionen. Vi har sett för mycket film och tv-serier.. Väl inne i kyrkan tar jag av mig kavajen. Jag inväntar klockorna och pöbeln. Snart lägger sig klangen från klockorna och jag får sätta mitt första svettiga ackord på den plenumregistrerade orgeln. Föreställningen har börjat.