Kom då


öppna upp det murkna, sprid de
förlorade björkarnas skönaste årsringar

lägg dem framför oss, jag ska beskåda
dem,

tror du inte jag med ömhet ser på
de brutna ristningar där ringar upphört
och dött,

tror du inte jag anar den livskamp som
fått dem att mörkna, dess ringar att självdö

och le,


Du ser rätt

dina fotspår har sökt upp kryckan,
hängbron,

Visst låg det något märkbart välbekant

i hur fötterna formligen sjönk ner och
fick fäste,


Du arma människa


söker inte blick med ljus och lykta

efter de valv där själens bristningar

genomlevs,


livsglöden formas till död