Du är så blek att kvinnor likt jag

kräks, det bildas som en spya,

Så enfaldigt äcklig att sperman fastnar

som barndomens loska


Så diktade hon enfaldigt kan tyckas


de ord som äntligen vräktes ur, ja det föll upp som

en plötsligt spya, så skall icke ord falla, blir så
märkvärdigt tyst bland tonårsmässigt skaller,


Stirrade försynthetens make rakt in i solar plexus,

äcklas av hans sätt att sitta bakåtlutad, ben
i kors, kontroll över det som
pågick mellan benen,


Rent allmänt bektraktad som vuxen, men om det var
något hon avskydde var det publikum i diktum, de där solbrillsinsmickrade
svinstior, som sprider fagra ord likt gödsel, för att de aldrig spritt skit så
det känns på allvar,


Det var ju så det var. Ett hål att spruta sperman i. Ett par
bröst att gömma livsmod mellan. Det hade varit så givet och tacka faan för
att tystnaden spred sig som den jävla orm som försökte spräcka vilken jävla
livmoder som helst,


Ta det nu lugnt fröken, vad tror fröken aggressiviteten bor itu,

Likt klapprande hästar sköt de
fram, de ord som legat gömda bakom behärskningens tappra land,


Jaa du Biträdande överläkare Von Strosen, vill herrn att flickan niger vackert
och licksom gömmer trosan,

de klapprade som faan de satans kusarna, och nu fick det faan bära eller brista,


Stirrade åter, likt kallbrand, fäste någon slags samlad jävla ödeshög av
svart ihopklistrat


var det måhända kvävd livsvilja

Tystnaden böljar, orden formas eftertänksamt, ett allvar som sprider sig som
sanningar upplevda gör,

Dra åt helvete för faan du moderliga vagga, borsta tänderna på barnen
om du tror det tar bort livstrolltygen,

Dra för faan åt helvete. Vägrar delta i kriget om en man som
bär fruntimmersdräkt,

Såg vi inte fjädrarna, han gick ju för faan sönder om

man skakade