Det här ska inte handla om dig. Det vill jag att du ska veta. Och innan du börjar lista ut vem jag försöker lura vill jag att du ska veta, att när jag tryckte ner den första tangenten var det inte menat att handla om dig. Men nu inser jag att jag inte ens kan ljuga för en dataskärm. Även om du inte kommer att läsa det här så vet jag att det här är bara för dig. Ditt. Bara ditt, och allt är från mig.

Jag tänkte först, att det här skulle bli en novell, en kärleksnovell, om hur det verkligen är. Ungefär som Vinterviken, eller Stenhjärta, eller Lisas andetag, men det här blir mitt eget. Jag tänker inte kopiera en stil eller använda mig utav låttexter som jag så ofta gör. Mina ord är mina känslor, och sen kan mina känslor likna de som finns i sånger, eller dikter, eller andra böcker. Men kom ihåg. Det här är mitt till dig.

Jag skulle kunna säga att allt började igår. Men då skulle jag ljuga, eller förvrida sanningen. Det började den 17 oktober 2005. Dagen innan hade jag just blivit lurad. Under flera veckor innan var jag nära att göra mitt livs misstag. Men i samband med att jag blev ”bränd” den där dagen innan du kom in i mitt liv, så tappade jag taget om så mycket mer än bara det gamla. Jag började tro, mer och mer på dig, på vad andra sagt tidigare, på vad jag ibland sa till min spegelbild. Jag började se saker som jag inte sett förr.

Du hade valsat omkring med dig själv runt mig ett par dagar. Du hade lagt till mig i din vänlista och vi hade haft en del diskussioner om politik, samhället och psykvården. Vi hade blivit nätpolare, sådana vänner som bara är vänner genom Internet men som inte är något mer. Som inte träffas, eller pratar i telefonen. Det var vad jag såg dig som. En kontakt som jag kunde vädra tankar och idéer med. Men du ville mer. Då i alla fall, eftersom du började skriva ord jag aldrig fått ha för mig själv, ord som betydde mycket och som fick en plats i min hjärna, en egen piedestal. Och när jag då, den 17 oktober 2005, skriver i min hemliga dagbok, vad du heter, vem du är, vad du får mig att känna, så släpper jag in dig en liten bit, lite längre än någon annan någonsin kommit förr.

Efter kanske två veckor så skriver du ner ditt nummer. Ditt liv finns i de siffrorna, du skriver till en person du aldrig sett, du öppnar en väg till ditt liv för en främling. Vi vandrade omkring strax under huden på varandra, så nära som jag orkade ha dig då, så nära som jag ville vara hos dig då. Jag ringde inte först, jag ringde inte förens ett par dagar senare. Till din mobil som bjöd in mig i ditt liv. Du var på fest. Du var full. Inte så att det störde, du hade druckit, var rusig, du skrattade, du dansade nog också. Du sa att jag hade en vacker röst, en vacker accent, att du blev glad för att jag ringde, och vi båda hade ingen aning om vad vi skulle säga.
Det blev ett kort samtal, jag lovade att ringa en annan dag, ville inte ge dig mitt nummer. Visste inte om jag skulle få, eller vilja, eller våga släppa dig så nära. Och du visste ju om att jag var lite mer komplicerad än andra tjejer i min ålder.

Varje dag brukade jag gå in i ditt liv och se på dina foton, på dig, på ögonblick i ditt liv som betytt mycket, och varje gång upptäckte jag nya saker hos dig som jag kunde lägga ner i lådan på min piedestal. Ditt ansikte, din haka, dina ögonfransar, saker som man inte ser första eller andra gången, men som man upptäcker när man verkligen tycker om någon.
Du sa att du tyckte om mig, tänkte på mig, att jag betydde något för dig och att min röst var saknad av dina öron. Jag sa att jag tyckte mycket om dig, men att mina känslor kunde rusa iväg med mig och att du inte skulle bli rädd vad jag än gjorde. Du sa att allt man behöver är tid, och vi gav varandra tid, vi ringde ibland, du fick mitt nummer, jag fick din adress, du fick min adress. Nu skulle jag aldrig kunna fly, och du skulle kunna gömma dig, men jag skulle alltid ha en sluss till ditt liv. Jag skrev ett brev till dig. Hela vår gemensamma värld via Internet fick veta att du blivit jätteglad för det brevet. Jag skickade ett kort också, i ett annat brev. Då hade jag redan börjat stänga av. Jag var för rädd, du hade isolerat dig lite för mycket för att det skulle vara som förut. Jag var rädd, jag stängde av, blev lite kallare, blev lite mer hatisk mot mig själv. Jag tänkte, eftersom du inte kunde svara på mina frågor, att jag var oduglig. Att du förtjänade något bättre.

Du sa att jag var söt. Du hade sett kortet, det nytagna kortet på mig, rufsig och trött, med gammal mascara och ett busleende. Det sämsta utav mig, det fick du, men jag försökte säga att jag kunde bli vackrare, och allt du sa var att jag var söt och allt var bra. Trodde jag. Men egentligen var inget bra, en spricka hade hamnat i min hjärna och du undvek att starta en diskussion. Du smekte mitt hjärta med den mjukaste finess och jag smalt i dina händer.

Trots att förtroendet borde ha varit starkare än känslan den gången, så fick jag igenom att vi kunde träffas. Jag och min kontaktperson Pernilla begav oss hela vägen ner till dig i Blekinge, endast för att träffa dig. Vi hade pratat i två månader då. Jag kände mig säker, visste vad jag ville, du kände dig säker på att du ville tänka mer. Men du ville träffas, och återigen fick jag för mig att allt var bra.
Det gick åt helvete med allt.

Att se dig kliva in på Åhléns, leende och vinkande, med din hatt, din kavaj, din längd, din skönhet, var mer lycka och mer betydelsefullt än något annat i mitt liv. Jag älskar det där ögonblicket och vill så gärna uppleva det igen och igen. Du är så vacker.
Vi tog en fika, Coca-Cola med sugrör på ett mysigt café. Din hand mot min kind, dina fingrar som strök bort en slinga av mitt hår som irriterat vinglade framför mina ögon. Jag känner ännu värmen från din hud.
Vi satt i två timmar, det kändes som en evighet. Vi drack Cola, vi pratade, vi skrattade, vi log. Du ville ha en bild, försökte fotografera mig med din mobil. Jag vägrade vara med på bild, förgäves försökte du smygfotografera mig men jag upptäckte dig alltid. Du anklagade mig för att jag åt upp batteriet till din mobil, jag sa att du fick skylla dig själv som inte kunde sluta ta bilder. Du log, jag räckte ut tungan, vi räckte ut tungan till varandra.
Du tuggade sönder ditt sugrör, jag fingrade med mitt hår. Du såg mig, MIG, jag var inte osynlig. Vi undersökte varandra, jag försökte nog mest hitta något hos dig som jag skulle kunna ha hatat, tyckt illa om, skrämts av. Men du var ren. Du var vit som snö och smakade vanilj och jordgubbar, en sommarnatt, en sommarkväll.
När vi lutade oss mot varandra över dina bilder på din mobil, tittade, skrattade, berättade, kände jag doften av dig. Mitt huvud mot ditt huvud, mitt hår mot ditt hår, din skönhet smittade av sig på mig.
Senare den kvällen stod jag framför spegeln på hotellet och försökte se om ett av dina hårstrån hade lossnat och satt fast i mitt hår, men jag hittade inga spår av dig, förutom rodnad och lyckoglitter i min iris.

Det bästa med den kvällen var inte att äntligen få träffa dig, utan de val du gjorde. Du valde, när du fick se mig stå där och vicka på tårna, att komma raka vägen fram och krama mig, och lika självklart krama mig hejdå innan vi gick åt varsitt håll. Dina kramar är som plåster på ett skoskav. Eller som en minttablett när man är trött. En kyss när man är som trasigast. Hela du är lyckorus och läkemedel. Du valde att smeka min kind och stryka bort mitt hår, du valde att se på mig, att sitta ner framför mig, att vara du och bara du, inte någon annan, den person jag hade lärt känna genom Internet. Det betyder mer än du tror.

Men någonting ändrades. Blev jag annorlunda? Blev du annorlunda? Jag vet inte, men vi gled på bananskal, bort från varandra, bort från det vi skapat, den fristad som satt i våra fingrar och i våra munnar. Du ville Bort, jag ville Bort, men Bort för dig var inte samma sak som Bort för mig. Jag ville Bort MED dig, du ville Bort FRÅN mig. Kunde du inte se att jag skulle ha kunnat ge ännu mer? Jag skulle ha gett dig världen, stjärnorna, allt om du bara hade kunnat se lite mer än den mur jag satte upp för att skydda mina känslor.

Efter att jag kommit tillbaka till den grå vardagen som du lyckats göra färggrann, sa jag till mig själv att nu var det din tur att kasta bollen. Det var din tur att ringa mig, skriva, be om en ny träff. Du ringde inte. Det var det första knivhugget. Det andra var när jag ringde och du inte hade tid att prata. Det tredje var att du fick mig att ringa ännu en gång, trots att jag inte ville men var tvungen att höra din röst för att orka med en dag till. Du dödade mig tre gånger.

Jag tror att med dig skulle jag både ha blivit vacker och älskad. Av dig skulle jag ha kunnat bli allt. Om du hade sagt att du älskade mig skulle jag inte ha stängt av, jag skulle ha lyssnat och tagit åt mig och trott dig. Men man älskar inte en person på tre månader.
(Jag har älskat många på mindre än tre månader.)
Och man tillåter inte sig själv att se på när man går på samma nit en gång till. Man gör inte så som jag gjort, och man är förbjuden att göra så som du gör, även nu.

Jag tänker på dig och det som kunde ha blivit varje dag, på dina ögon, dina händer, dina läppar, och jag önskar att du var här så att jag skulle kunna säga och ge allt jag aldrig sagt och gjort. Jag skulle vilja fotografera dig, med kärlek till varje bild, och jag skulle ha velat visa dig det vackra med att vara sårbar och naken. Jag skulle ha velat berätta för dig hur vacker din puls är, hur underbart dina hjärtslag låter. Hur lätt du får mig att snubbla med andetagen och hur snabbt du kan få mig att springa. Jag springer mest för att du ska jaga mig, så att jag helt plötsligt kan stanna, vänta in dig och kasta mig om din hals och ge dig av allt som är jag.

Vet du om att jag saknar dig? Vet du hur ont det gör att sakna dig? Skulle du vilja sakna mig lika mycket? Skulle du göra det av tacksamhet? Du gav mig syre, vingar och en himmel. Jag fick bygga ihop mig själv, det är sådant som man bara kan göra själv. Men du plockade isär mig, du slet sönder mina vingar, fyllde mitt syre med koldioxid och släckte ner min himmel. Nu står jag ensam på marken, med vingarna i en hand och illusionen om kärlek i den andra, och undrar när jag ska sluta falla.
Jag älskar dig.