Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Gammalt


Tio askar Prince

\"Ska jag avslöja en hemlighet?\" Frågade hon och drog sin hand genom sitt hår. Nu såg hon så där vild ut igen, precis på det sätt han älskade henne.
\"Vad har du för hemligheter?\" frågade han och försökte att se lagom intresserad ut. Han hade större svårigheter med att undvika hennes trevande fot som sökte hans.
\"Vill du veta?\" Hennes oskyldiga leende, den där blicken som lockade fram det bästa ur honom, hennes magiska blick. Ögonen som sög in honom i helt andra dimensioner än en fredagsnatt klockan ett.
\"Ja.\" Hennes fot hade stannat, vilade stilla på hans smalben. Det kändes som om lungorna skulle sprängas och luften var fattig. Hon såg det, och skrattade.
\"Jag är kär i dig”, sa hon när skrattet klingat ut och luften kvävde hans reflexer och hjärnan somnade in. Halsen ville vrida sig i spiraler av blod och nerver och han drunknade tio gånger om i hennes havsblå ögon. han försökte resa sig, röra sig, väcka kroppen till liv, men planeten var ostabil och hennes fingrar som lekte med stearinet ropade på hans.
”Jag kanske är kär i dig också”, svarade han. Hon kastade ett oskyldigt rep över bordet och drog honom intill sig. En fredagsnatt klockan ett har aldrig varit overkligare.
Din hetta brände mitt liv.

”Fröken kaos möter Kärleken”, viskade han i hennes nackhår när evigheten var deras och stunden delad. Hon hade sin hand på hans tid, klockan tickade långsamt och de såg på när deras själar dansade.
”Vill du ha någon annan eller får jag bli din?” frågade hon.
”Har jag inte redan förklarat, minst hundra gånger, att jag vill dela himlavalvet med dig?” svarade han. Han kunde känna på hennes doft att hon log, och hans nagelband fånga upp hennes hår.
”Kom! Vi lever så länge vi finns till!” viskade hon.
”Vi lever i evighet och finns till i oändlighet!” sa han.
Vi älskade varandra under månen.

”Amsterdam väntar på oss. Ska vi resa?” frågade han. Han kunde se äventyret i hennes iris vassa toppar och brinnande skor. Hennes blod pulserade, ett ånglokomotiv. Att resa till henne tog all evighet, den längsta resa han någonsin gjort.
”Jag har sparat tusen stjärnor i en burk av rispat glas. Vi har himlen i handen!” sa hon. Amsterdam får vänta, tänkte han. De hade ju trots allt världen under tårna och rymden smekte deras hälar.

”Hur kan två bli en?” ville hon veta. Han hade inga ord, hennes läppar smakade för gott och hans händer i hennes hår var vilda.
”Man blir bara en om man är två”, svarade han senare. Då sov hon redan, frisläppt i hans armar utan kedjor och krav, och under hennes hud dansade älvorna och hans kropp var beslagen av skönheten i hennes leverfläck på kinden.
Jag älskade dig mest av två.

Tio askar Prince och en flaska vodka, fick mig senare att släppa taget och tömma mitt huvud på minnen och drömmar om dig. Blod i ådrorna och cancer i hjärtat.
Amsterdam fick vänta för länge.




Prosa (Novell) av Jeanett
Läst 352 gånger
Publicerad 2006-02-07 12:41



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Jeanett