|
|
"sweet dreams...are made of fear"
förnimmelser
Jag springer
med armarna utsträckta
leende
rakt in i en skog
av regn, och stammar som blöder
av löv fulla av taggar
barfota på mossa som förgiftar min hud
rakt ner i mörka dammar som gör att jag får svårt att andas
men ingen kan ana hur länge
jag längtat efter att få
känna
ensamheten
Fri vers
(Fri form)
av
Issand.
Läst 555 gånger
och
applåderad av 21 personer
Publicerad 2012-08-07 02:11
|
|
|
ej medlem längre
Sant, vackert skrivet
2012-11-04
|
|
|
|
Burn
leende - ensam
mellan dessa ord, mellan deras sträckning, fylls rymden av blod, taggar, gift och andnöd
i en skog
bland träd, löv, mossa och dammar
det regnar
det är kropp och natur
det är kontakt mellan människan och ursprunget
och just att detta stycke finns mellan leendet och ensamheten ger en mycket påtaglig känsla av närhet, det ger en rivande och slitande känsla fysiskt såväl som känslomässigt, som ger en dissonant fond till de mjuka delar som finns i början och i slutet
armar utsträckta
leende
längtan
mot det skärande i mitten
allt blöder
till något jag inte kan värja mig emot
likt en otämjd vildhet
som inte värjer för något utan tvärtom söker upp bristningspunkterna
nu när jag läser det igen så känner jag tydligt att det är ett ord jag reagerar på och det är ordet "men" i "men ingen kan ana hur länge". för mig blir det lite av en tempoförminskare samtidigt som jag upplever hur det bryter den mycket starka riktning och känsla som byggdes upp i de fem raderna precis innan. men:et blir för mig som ett litet hack i både tempo och linje, plus att jag tycker att det inte ens behövs, för har man bara "ingen kan ana hur länge" så upplever jag en mycket större rakhet, något som går direkt på det som är och det som vill bli sagt. en annan effekt av att ta bort "men" blir att de fyra rader som avslutar dikten då känns helt sammanhörande med skogsavsnittet. har man ett "men" så känns det som att texten bryts av, att tanken går över till något annat, att en annan linje påbörjas. utan "men" så blir det en obruten linje, en obruten och rak tanke som där alla delar ligger så tätt och nära varandra. "men" tar bort en sådan effekt för mig i och med att det skapar lite av en motsatskänsla till det som hände i skogen. och kanske är det precis det du är ute efter och då är det ju inget att säga om att det står ett "men" där, men jag skulle nog föredra att hela texten känns starkt sammanhörande, att längtan och taggarna och giftet står så nära varandra, för då löses gränserna upp, då blir det inte så tydligt svart och vitt, då blir allt inte lika enkelt att bedömma. och sedan blir det mer styrka i att säga något utan ett "men" i början, det blir mer av ett kraftpåstående, det blir ett konstaterande som står av sig självt utan att behöva relatera till något annat.
just detta med att springa med armarna utsträckta och leende in i den skogen gör också att det är ett fritt val, i alla fall så som jag tolkar det, och då behövs inget "men", utan slutradernas konstaterande av längtan blir då en rak följd av de tre första raderna.
jag tycker otroligt mycket om denna text! älskar detta med leendet, skogen och ensamhetslängtan. det är sån kraft i detta, det är sån vilja, sån medvetenhet. det ger mig bilden av en mycket stark personlighet som inte räds någonting, som inte backar för någonting, som står i allt.
och stycket med skogen är det som gör allt. dess fysiskt jobbiga kontrasterande mot första strofen öppnar upp mig som läsare, det stannar upp mig och gör mig lite osäker. och det är bra!
mycket fin dikt!
2012-08-14
|
|
|
|
tehdog
åh. som du lyckas fånga föreställningen som föreligger...
har saknat din poesi här.
2012-08-07
|
|
|
Nästa text
Föregående
Issand.
|
Se alla
