Det kom som en chock.
En svartvit bild på en kaffedrickande tjej med världens vitaste leende, djupaste smilgropar och ett hår som är så fylligt att jag för en sekund undrar hur det smakar. Hon den där som det nästan gör lite ont att titta på för att hon är så vacker. Eller, det gjorde ont. Det brukade göra ont. Innan.


Det kom som en chock.
Plötsligt önskade jag mig inget smaksatt hår eller colgateleende. Jag blev så paff att jag var tvungen att klicka upp bilden i helskärmsläge och studera den noggrannare. Då lade jag märke till hur hon satt lutad över ett bord och inte en enda bulle kikade ut genom hennes linne, förutom två perfekt formade längst upp där det liksom är meningen. Fin kropp. Kände fortfarande ingenting. Hon sitter i profil men det finns ingen tillstymmelse till någon dubbelhaka, och hennes käkar är perfekt formade. Hennes läppar vittnade om att sedan länge varit många pojkars dröm och jag kunde nästan slå vad om att de smakar fantastiskt.
Jag stirrade vidare, likt en flickvän på en pojkvän hon tänk göra slut med men inte riktigt vet varför. Letade fel. Skavanker. Hittade inte en enda. Hennes naglar var långa och målade i någon mörk färg. Kanske var det mörkrött. Det skulle passa till hennes hår.
Ännu en gång blev jag paff över mitt tänkande. Kände ingenting.
Det var en svartvit bild på en väldigt söt tjej.


Det kom som en chock.
För helt plötsligt säger mitt huvud (viskar inte ens);
"men det är du också, Emma".