Vaknar varje morgon av fötterna,
stel, ömmande reser jag mig
och kroknar.

Tre års tid har gått och en massa diagnoser
på det.

Hälsporre hette det som skapar smärta.

Båda hälarna sticker likt spik och småsten.

Provade tejpa.

Svimmade nästan

skrek efter mamma

lade armen över ögonen då behandlingen började.

"Hur är det?" Frågade sjukgymnasten.
"Bara fortsätt!"
"Bara säg till."
"Lika bra att göra detta, så det blir bra."

Skärpan i ögonen suddades till, svetten lackade
då huvudet vajade till.

"Nu sätter jag på tejpet."
"Aj!"
"Så öm hur ska detta gå?"

Hade en enda tanke genom helvetet och det var frihet!

Då hon var klar med den ena foten,
kom andra och det kändes bra.

Påväg hem kom spik och småsten,
känslan av att skära sönder fötterna
får mig att kolla.

Hemma igen och tårar sakta dalar ner för kinderna,
ögonen vattnas så jag inte hinner torka dem.
"Varför väntade de med detta?" Frågade jag mig.

Tyvärr ingen som svarar.


Dagen efter smärtade foten så mycket. Kändes likt
taggar tuggar sig in i hälarna.
Slet av tejpet under skrik.


Nu är det som att trampa på spik och småsten.