Morgonen under takåsarna bygger förrädiska bon utanför mitt sovrumsfönster och kastar sedan ut den nykläckta svalungen. Mot fönstret dunsar fjädrarnas sista dödstrumma. Solen vrider sig i sorg ett helt varv från reflektionen av mitt orakade ansikte. Jag tänker så mycket på dina ord ur din smala strupe och jag tänker att orden, orden måste ha rötter någonstans. I någons mun måste det komma ordfrön som blir sådda och växer starka, ut genom ett gryningens fönster, någonstans, ur någons mun. Hos mig växer hemligheter och svärtade texter.

Förmiddagen har begravt svalungen i soprummet och dödstrumman har tystnat. Jag kokar kaffe och ser väntande ut genom köksfönstret på trafiken som strömmar tigande genom strömsparken, som bidade dom tid för något eller någon. Dom strömmar blanka som långsamma insekter, kanske som ekoxar. Kaffet kokar över, väller ut ur kannan och visslar varnande medans allt är försent, den mörkbruna sörjan landar inte över spisen, den rinner i en strid ström medans den doftar trotsigt, och det får mig att tänka på din nästan svarta kropp, Jasmine. Hur den liknar en vulkan när du ger dig hän åt mina mekaniska händer. Eller när vi brukade dansa i ditt vardagsrum, som en parningsdans, ett förspel, till någon musik från Rat Pack helgnätterna på din gamla cd. Jag brukade alltid säga att sån musik ska man spela på en raspig grammofonspelare, du retades med mig och kallade mig för Klas Sentimental. Nu kallar du mig bara patetisk och isspridare. Kanske med all rätt, Jasmine.

Jag sitter i vardagsrummet och ser ut genom fönstret. Jag ser min spegelbild och mina nästan svarta ögon, lustigt egentligen, hur dom liknar konstgjorda glas-ögon, sådana där som teddybjörnars ögon är gjorda av. Jag drar handen över min orakade haka och hals , tänker att fan vad jag behöver raka mig. Men jag orkar inte bara. Jag tar en klunk av det heta kaffet och spiller på min New York t-tröja. Jag ser hur vätskan sprider sig ur fläcken och sugs upp av bomullsfibrerna, som nästan koagulerat blod. Det får mig att tänka på dina bröst, Jasmine. Hur dina mörka bröstvårtor liksom flyter ut som koagulerat blod, runt vårtgårdarna, hur jag brukade tycka om att kyssa dina bröst, kupa mina metalliska händer runt dom, känna med stumma fingertoppar men ändå ännu mjuka rörelser över vårtgårdarna. Du brukade blunda, blotta din hals, så jag kunde se hur skört livet är genom din ökande puls på halsen, som vore den en trumma, kanske en dödstrumma, kanske en livfull trumma. Jag vet inte längre, Jasmine. Jag drar åter handen över min skäggiga haka, kind och hals, reser mig upp, går till köket ställer ned koppen i diskhon, tänker att jag borde hälla klorin i den en gång vita hon. Klorin, vilket spännande ord, som en armé som väntar på order att skjuta allt som rör sig, eller en dödspatrull kanske är mer sant. Det fick mig att tänka på Michael Jackson. På hans bleknade hud. Hur skulle du se ut i blekt skinn, Jasmine?

Jag sitter på toaletten i badrummet och ser ut genom det frostade glaset, genom den lilla springan, känner ett litet luftdrag mot mitt ansikte. Ser hur lampan reflekterar sitt gula sken i dom små upphöjningarna i fönsterglaset. Tänker på när ljuset träffar upphöjningarna, hur dom liknar glittret i dina nästan svarta ögon när du är lycklig, Jasmine. Det var länge sedan jag fick se dig glad nu. Det är mitt fel, jag har blivit en omänniska, ett det, ett tingest, utan pulsslag på min hals, inget Adamsäpple som åker upp när jag pratar eller öppnar mig. Jag är stängd. Jag ser mot fönstret och tänker kanske är det så det ser ut inuti, inuti själen? Ljus, oräknerliga mängder ljus som far runt i olika passager därinne. Som ibland blir synliga när där sker en öppning, att det är då, dom når upphöjningarna och vi kan släppa in någon annan i vår själ? En annan livsform, en annan person, en annan människa och medmänniska? Spricker man om inga ljus når dessa upphöjningar? Är det då man dör? Jag vet inte längre. Jag känner inte min kropp längre, inte mitt inre längre. Inte någon människa längre. Jag ser ner på mina neddragna, blå kalsonger, ser ett litet hål i linningen. Är det ett malhål? Ser dom ut så? Nej fan, jag har ingen mal i mitt hem. Jag ser vidare ner på mina håriga ben. Varför är vi män så håriga? Är det en slags manlig version av hanfåglars färgrika fjädrar för att locka honorna? Lockades du av all min hårighet, Jasmine? Jag tänker på dina lena, mjuka ben, hur jag med målmedvetna händer brukade smeka dina ben från fotryggen hela vägen upp till insidan av dina varma lår, in mot ditt, fuktiga sköte. Jag minns hur du brukade lägga din hand över min, för att hjälpa till, otåligt att föra min hand mot centrum, mot all denna lockande våtmark. Hur kåt det gjorde mig. Kanske mest tanken på att du faktiskt njöt av att känna mina händer, min kropp, min styva kuk, mot ditt sköte, just stunden innan jag trängde in i dig, djupt. Men också på hur du nog njöt av att känna dina egna händer mot ditt heta sköte.
Vad skulle du tycka om jag rakade hela min kropp fri från hår? Från huvudet ner till tårna? Skulle det göra dig lika kåt att känna min kropp mot din? Eller skulle du känna avsmak? Jag vet inte längre. Jag vet inte längre någonting, eller någon. Jag river av papper från toarullehållaren och knölar ihop det innan jag torkar mig. En del viker pappret, men jag tycker inte man får lika bra torkförmåga om man viker pappret, jag föredrar knölningen. Jag brukar alltid torka mig två gånger extra när det egentligen är rent från skit därbak. Jag reser mig upp, spolar, ser i toahålet, när avföringen och pappret far runt i en virvel, som en dans, kanske en snabb vals, finns det sådan? Innan det försvinner med ett distinkt slurpande ljud. Jag ser ned om det blir rent, sparkar av mig kalsongerna, lägger dom över locket på den svarta plasttvättkorgen. Ser ned på min nakna kropp, hur ful en manskropp egentligen är. Till skillnad mot kvinnors kroppar. Jag kliver in i duschen och bränner mig på det heta vattnet först, innan huden vänjer sig, jag för händerna över min kropp, känner hur min kuk har krympt. Tvålar snabbt in mig och sköljer av med det heta vattnet.

Jag står i hallen med en handduk om midjan. Jag ser på mig själv i hallspegeln, drar handen genom håret. Jag ser på mina nästan svarta ögon, återigen ser dom ut som en teddybjörns, glas-ögon. Jag tänker hur fan blev dom så döda, så fulla av avstånd. Jag blundar, drar handen över min högra kind, hakan och halsen och känner starkt äckel över mig själv. Så starkt att jag slår mig över bröstet med knuten näve, så hårt jag , ett bara kan, som om den fysiska smärtan skulle kunna ta bort äckelkänslan. Men det gör den inte. Jag är ett äckel, fy fan, ett äckel. Jag vet inte varför den där känslan drog över mig? Jo det vet jag någonstans djupt därinne. Men jag orkar inte ta fram det. Jag öppnar ögonen, frammanar bilden av dig, Jasmine, drar ett djupt andetag, går in i sovrummet.

Jag ligger naken på sängen i sovrummet och ser ut genom fönstret. Solen har försvunnit för länge sen. Jag sträcker ut armarna rakt ut, tänker att jag ser ut som ett kors, kanske som ett kristet, ett heligt kors? Är människan helig? Eller snarare ser jag ut som ett fönsterkors, som fönsterspröjset, flagig, skitig, omänsklig. Du skulle vara ett vackert kors, Jasmine tror jag. Med din nästan svarta och mjuka kropp. Är du helig, Jasmine? Jag vet inte, jag vet inget längre, jag känner inget längre, jag känner ingen längre. Jag är smärtkrökt, bränd av alla avsked, av alla gatlopp jag löpt, av alla avstånd jag bär på. Av allt jag släpar på. Jag vet inte längre, Jasmine. Jag är en omänniska, ett äckel. Inte ens bilden av dig kan väcka något nu i mig. Jag är ett äckel, Jasmine, ett jävligt kallt sådant, med döda glas-ögon.

Jag reser mig naken upp, går fram till balkongdörren, öppnar den, känner luftdraget mot min nakna kropp. Trafiken genom strömsparken, den är inte längre tigande, jag kan höra den. Taktfast som en dödstrumma eller som en livets trumma. Jag vet inte längre, jag känner ingenting längre, Jasmine.