En förväntad närhet blev till ett oändligt avstånd och jag hatade mig själv genom gula korridorer. Väsande dörrar, antiseptiska knapptryck. Det var han som skulle dö, och så jag. De stängda ögonen såg aldrig mitt svek, min oförmåga att närvara. Sårskorpan är bortriven nu och minnen rinner ur väggarna
som levrat blod.