Hej.

Så var vi där igen ja. Jag känner igen de flesta av dina tjyvtricks vid det här laget, du slår undan benen på mig och koncentrerar gravitationscentrum till mitt bäcken, märker mitt ögonlock med rödfärg, gömmer mina värktabletter, skickar hit möss och skrämmer bort katten, får mina pilsnerflaskor att dansa och min husgud i hallen att bajsa på mattan. Smyger dig på mig bakifrån när jag ligger på magen och viskar vinklade drömmar i mina öron. Om den svarte magistern som höll violinlektioner på toaletten och förhörde matematikläxor medan den stackars blå bekymrade drängen fick göra grovjobbet och jag fick hänga tvätten i takkronan i källarvåningen, så att magistern slapp se den. Det var ju visserligen en ganska ful täckjacka i 80-talspasteller  med matchande shorts, men jag förstod ändå aldrig varför magistern tyckte det var så blamerande att hänga dem på övervåningen.

Sen släpade du in TVn i sovrummet också och gömde fjärrkontrollen så att jag inte kunde stänga av den. Jag försökte byta kanal men då hamnade jag i en korridor med fel nyckel och märkliga passager genom studentrestaurangen där jag blev anklagad för att vara sjukgymnast och ha ett franskt namn. Dumheter, jag har ju ingen TV. Jag försökte se förbi skärmen men då gjorde du natten till dag och målade järtecken på himlen i stället. Silverfiskarna som slingrade sig om varann var riktigt vackra, men jag begrep då rakt inte vitsen med att hänga en kaffebryggare mitt bland molnen. Eller var det en pumptermos, kanske. När jag vaknade i morse var jag tvungen att gå ut på altanen för att se om du hade flyttat på höghusen. Men de låg kvar, liksom jorden kring den blå blomman.

Jag måste ändå säga att du såg betydligt friskare och mer levande ut än vid dina tidigare besök, riktigt rosig för att vara ett spöke, inte lika maläten och luggsliten som förr. Och du kändes tyngre mot min rygg. Kanske håller du verkligen på att materialisera dig, eller så var det bara kedjorna. I så fall hade du virat ihop dem väl och stoppat dem djupt ner i fickorna på de svarta mjukisbyxorna, för de rasslade inte, det funkade helt ok som teater betraktat.

Resten av kostymen lämnade dock mycket övrigt att önska. Inga slöjor, inga magiska acessoarer, inte ens en svart långrock. Hur ska man kunna tro på ett spöke i second hand tweedkavaj, khakishorts och glasögon?

Jag är verkligen besviken. Hade jag suttit i publiken hade jag begärt pengarna tillbaka. Nu är jag dessvärre alltför intrasslad i kedjorna för att orka protestera på allvar. Och för trött. Vi blir ju alla äldre, som Rifbjerg sa.