Tankar då jag får reda på att två jobbarkompisar valt att göra slut på eländet.
Tre Passager
3 Passager
Ut från grönskan leder en repbro. I intet tar den slut. Ingen andra sida finns det. Bara ett avbrott där repen borde ha löpt vidare. Där stannar jag. Runt om mig ligger en rogivande fuktighet. Jag hör vatten porla. Aporna tjattrar i träden bakom mig. Kanske pratar dom om sin märkliga kusin som står vid kanten.
Jag kan stå där utan en önskan att gå vidare. Så kan inte alla.
Andras ställen kanske inte är en luftig djungeldimma.
Jag vet att Namn Ett sökte en lykta när dygnen blev svarta. De sista omständigheterna förblir okända men visst finns det en tröst att de uppblossade sägnerna talar om drogbruk. Så färgas också mina tankar om hur hans liv tog slut. Var hans vilja att dö, bara ett omtöcknat steg mot den framrusande vänligheten? Drogerna tog hans liv lika mycket som tågtidtabellen. Håll fast vid mantrat. Det blir enklare så.
Men när Namn Två lägger bekymmer runt om sin hals och också dör samtidigt i ett annat liv är det svårare. Här finns det nämligen inget miserabelt. Inga spöken hos den lagom unga pappan som lever lagom sunt och tryggt. Inte ens efteråt säger han något om att han vill ha hjälp. Inte ens efteråt så ser jag något annat än ett trevligt leende sista gången jag såg honom.
Jag fick rätta en invandrare en gång. Det är inte speciellt lätt för dem att följa alla tysta överenskommelser som råder. Denne man berättade för mig att han var trött för han hade den senaste tiden haft svårt att sova. En krånglande mage var spöket som störde hans sömn.
Så jag berättade skämtsamt men på största allvar att man inte får säga hur man mår bara för att någon frågar om allt är väl.
Det är mer att betrakta som en hälsningsfras.
- Tjena! Allt väl? Eller tänker du ta livet av dig om en vecka ungefär?
Jag frågar inte så. Namn Ett jobbade också på fabriken när jag började. Samma maskin och pappan stod bredvid. Så är fabriksarbete på många sätt ett yrke som ärvs inom familjerna. Vi pratade om allt möjligt och vi blev kompisar bland alla bullrande maskiner. För det finns tysta ihåligheter där man kan prata ibland.
Namn Ett var stressad för han älskade en fyrtiotvåårig kvinna som hade vuxna barn och hon var hans men Namn Ett ville ha egna barn och skulle aldrig få det för sanningen var antagligen så enkel att hon var för gammal. Så var hans stress. Han valde att följa det älskande hjärtat. Men jag hörde också i sakerna som han sa att det låg något annat och störde. Han nämnde aldrig vad och då kanske jag skulle ha frågat på riktigt. Behöver du hjälp? Behöver du en vän?
Fabriken är stor. Någon gång så gick vi åt olika håll och sedan var det inget mer med det. Han blev en som jag nickade en hälsning till när jag gick förbi. På så sätt fyller man hela verkstäder med ansikten, namn, maskiner, händelser som blir något bekant. Min fabrik. Mina människor.
Varför han slutade vet jag inte. Varför jag funderar så mycket kring hans död vet jag inte heller. Men döden kommer in i livet då och då. Och stör. En del dör osnyggt. Jag vet inte mycket om vart hans liv tog vägen efter det att han försvann från fabriken. Ändå visste jag.
I vårsolen satt han en dag och drack öl på en bokstavlig bänk och gömde den dåligt när jag stannade och pratade med honom.
- Tjena Namn Ett. Hur är det?
- Tjena.
- Allt lugnt?
- Jag dricker en öl bara. Sedan tar han fram ölen eftersom han ändå visste att jag sett den.
Vi snackade lite innan jag cyklade vidare till fabriken. Med mig hade jag en olustig känsla av att vara någon slags ordningsvakt. Så menade hans undvikande blick. Han satt kvar på bänken och åkte iväg på den åt helt annat håll.
Lämnade fyrtiotvååringen och gick fel.
När han krockade med tåget så blev jag bestört men inte förvånad. Men skvallertanten sa också att Namn Två var död. Det blev mer chock. Lite för att de olyckliga var två och därmed udda. Men mest att det var just Namn Två.
Han gav ett bekymmerslöst intryck. En sympatisk människa och hade en lättsamhet i sina tankar. En sådan figur som berikar andras tillvaro. Vi har druckit kaffe i bruna engångsmuggar och skrattat. Det var inte länge sedan jag pratade med honom och säkert tänkte då att han var en lika trevlig figur som vanligt.
Jag står på den besynnerliga repbron och tänker på livet och mest på döden. Jag tycker det är en fin plats. Att veta att det finns en andra sida som man inte kan nå känns rätt. Att vägen dit är lika enkel som den är svår. En fascinerande plats är det. Väldigt skrämmande likaså.
Namn Ett fick för sig att gå in i en lykta och Namn Två hade sin passage långt bort från allas blickar. Även sin egen blick vill jag gärna tro och att det första mötet kanske blev för mycket.
Så tänker jag klart kring dessa tragedier och behöver inte tänka kring dem igen.
Min passage är bekant.
-