Flugorna dansar en skakig dans
på vårt sovrums fönster
de vill dansa någon annanstans

Vaken blick i takets spindelväv
snarkningarna intill vet ingenting alls
om de tusen hål som bor i vårt nät
där inget är säkert
inget är tryggt
där självklarheten blivit en fråga

När flugorna flugit och jag grubblat klart
finns de då kvar
snarkningarna trygga av ovisshet
kan jag tala
våga fråga mitt sinne och dig
de där hålen i nätet
om de verkligen går att laga

Så självupptagen är jag
att jag tror
att det bara är jag
som kan laga och knyppla dem samman
Det riktigt svåra i att älska
är inte kärleken i sig
utan att våga förlita sig på en annan

Om du inte vill
-mina tarmar vrider sig nu-
om jag inte är värd det för dig
-olidliga tankar sluta tänka nu-
är jag ståndaktig då

Nog att resa mig upp
borsta nätet ur taket
släppa flugorna fria
bryta dina stilla andetag
byta dina stilla andetag
mot ett ensamt rum
jag borde säga ja
att ensamheten är bra
så länge den inte är här
synes ensamheten åtråvärd
behaglig och precis vad jag vill ha

Jag frågar inte
stirrar lite till
intalar mig att flugornas vingar
metamorferas i de färger
vårt liv skulle få
att det kommer en dag
en morgon då gryningen får dem att skimra
av skratt av värme av glädje
av den där tryggheten
av tron på
tilliten på
din hängivenhet till mig och mina drömmar
att de inte bara är mina drömmar
mina och flugornas drömmar