Smeker, hennes höft
mot hans grundlösa minnen - fingrar
så lätta emot hennes orörda hud, kurvan
ifrån magen. Så len, han vill smaka
på bröstets bakgata, den gård där liv, kanske hans
kan froda.

Så nära, att han kan höra - hennes omedvetna andetag
det är i drömmen, han får röra, och han är så rädd
att hon ska vakna.

Hennes mun doftar ord, att läsa
och han vill lägga sina läppar i hennes hemliga
smilgropar - hoppas.

Rör sig, än närmare - viljan att famna
och han håller hårt, åt dem båda
Viskar; du får mitt hjärta att gråta

Öppnar ögonen, sväljer hårt.


hon är borta