Du satt där på din bruna, knarriga, pidestal.

Den där bekväma skinnfotöljen som landstinget köpt in bara för att du skall få sitta bekvämt...

Jag,  placerad på den där  hårda obekväma trästolen från 70-talet, med diareéfärgat tyg.

Senapsgul, ångestladdat barndomsminne... iallafall ett av de få av minnen jag har kvar.

Jag var där för Min skull...

För att jag skulle få berätta något oerhört jobbigt, jag betalar ju trots allt för det.

Trehundrafemtio svenska kronor...

som är som mitt matkonto för en hel vecka...

I en hel timme har jag tid, där hos dig.

Slutar som de flesta gånger, jag är där en och en halv timme,,, Tror du jag fick valuta för pengarna?? 

Nej, men du fick!

Som så många gånger förr så fick jag ta del av ditt... Du öppnar dig berättar om konstiga åsikter... Du till och med fäller en tår framför mig...

Jag är inte din psykiater!

Jag är din patient!

Tydligen finns det en fin förmåga hos mig, som får dig att våga öppna dig.

...Och, det värmer mig...