Och så kom den då, äntligen, den nya dagen. Den som hon hade väntat på så länge. Den som innehöll vila, frihet, stillsam glädje, förtröstan, förhoppning, förväntan. Lust. Lust att leva, nyfikenhet inför vad livet ännu hade att ge en "gammal dam" på 61 år.

Anders Bering Breivik hade blivit dömd till fängsligt förvar, troligtvis för resten av sitt liv. Tack och lov! Två av barnen försökte lägga om sina liv från missbruk till en fungerande vardag. Två av de andra hade gift sig och startat upp nya aktiviteter; studier, egna företag, skapande och kreativa som de var allihop. Även för de två återstående var det nya vindar som blåste in med kursändring som följd i form av studier och nya arbetsuppgifter.

Allt det mödosamma arbete som hon lagt ner för att tillfriskna från följderna av att ha blivit utsatt för sexuella övergrepp som barn - och för övrigt av att ha vuxit upp i en på många sätt dysfunktionell familj - har verkligen burit frukt. Till slut.

Inte blev det som hon hade väntat sig, det måste sägas.

Hon hade haft en föreställning om sig själv som en stark, normal människa, annorlunda enbart på grund av den skada hon lidit genom övergreppen. Så fel hon hade haft! När hon äntligen började lära känna och förstå sig själv, framträdde en individ med skör jagkänsla, långt ifrån så godhjärtad som hon hade inbillat sig, men rätt okej ändå.

Den allra senaste veckan hade det - i och för sig en gång för länge sedan önskade, men senare inte ens önskvärda - märkliga inträffat, att hennes livs upphov och ursprung gått ifrån att vara hennes "förövare" till att på nytt bli hennes "pappa". Det hade varit en riktig berg-och-dalbaneupplevelse. Från kraftfullt motstånd via glädjerik förlåtelse till hejdlös vrede, smärta och sorg. Och insikten om att den förlåtelse som hon nu kände sig redo att ge, även den kostade på. Mycket! Mycket mer än hon hade anat.

Hon insåg också hur otroligt intrikat det nät var som band hennes smärtosamma erfarenheter som incestöverlevare, med det faktum att hon var en sexuell varelse och att hennes mamma hade övergett henne som barn genom att dö ifrån henne, när hon bara var sex år gammal.

Förlåtelsen av pappan väckte sorgen och vreden över att mamman lämnat henne, eftersom mammans död var själva orsaken till de händelser som följde. Hade hennes pappa kommit att förgripa sig på sina barn även om mamman hade levt? Det var ju så klart en fråga som inte hade något svar. Men risken att han skulle gå från att vara en vanlig pappa till att bli en förövare hade i varje fall varit mindre, om deras mamma hade fått leva. Så gick hennes tankar.

Och nu stod hon här, färdig och vuxen och mogen och ärligt talat rätt gammal. Mycket gammal till och med, om man jämförde med alla de som var yngre. Och de var ju fler nu än de som ännu var äldre än hon, vare sig hon ville erkänna det eller inte. De dagar hon hade framför sig var i bästa fall hälften så många som de hon redan hade bakom sig, men förmodligen betydligt färre än så. Som hon älskade sitt liv idag! Så viktigt det kändes att få leva de år hon ännu hade kvar, levande.

Hon hade inte bett om att få bli incestöverlevare, men det hade hon blivit ändå. Idag hade hon inte längre någon uppfattning om ifall det var dåligt eller bra. Det vill säga hon dömde inte längre sitt liv som något negativt. Hon levde och det var huvudsaken. Visst begrep hon att hennes traumatiska barndom hade inverkat mycket negativt på hennes egna barns uppväxt och självkänsla, men vad kunde hon göra åt saken? Inte ett smack. Det enda hon kunde göra, var att försöka leva sitt liv så ärligt och äkta som det bara gick idag, med så mycket värme och kärlek och närhet hon någonsin kunde uppbringa. Och det var allt. Men det var väl å andra sidan allt man någonsin kunde göra oavsett förutsättningar, antog hon.


Den här dagen hade hon vaknat rätt utvilad men med den vaga känslan av ... "varför?" ... måste man gå upp, ungefär. Planen hade varit att ge sig iväg på en morgonpromenad före frukost, för att hålla vikten i schack och konditionen på en något så när hyfsad nivå. Men när hon tagit morgonmedicinen (antidepressiv) och lagt märke till den leende soliga dagen, slog det henne plötsligt att hon för första gången på flera veckor inte hade ett enda åtagande framför sig. Då ändrade hon omedelbart intentionen för dagen, slog promenaden ur hågen och startade datorn med ett leende på läpparna. Skönt!!!

Hon behövde inte göra något alls på hela dagen om hon inte ville, och det ville hon inte! Hon skulle bara njuta av att kunna surfa runt utan dåligt samvete, spela lite spel och kolla vad familj och bekanta hade för sig på fejan. Och förstås läsa döttrarnas bloggar. Det var viktigt, viktigast av allt faktiskt. För de bodde långt ifrån henne, så den huvudsakliga inblicken i deras liv gick via bloggen. Hon var medveten om hur gräsligt det såg ut i skrift, men att ringa var för dyrt och långa, privata mejl blev aningens för mödosamt för alla inblandade.