Där jag går just nu finns ingen trampad stig.

Om den finns så ser jag den i varje fall inte.

Solen skiner, men jag är på alla sidor omgiven av sly, taggiga buskar och tunna grenar.

Möjligheterna att bli rispad är stora, betydligt större än möjligheten att kunna ta sig fram oskadad.

Snårskogen är inte skrämmande tät och ogenomtränglig, men jag kan inte se annat än grenar och kvistar mot en blå himmel med vita, fluffiga lätta moln.

Jag vet att jag lever, att jag kommer att fortsätta att ta mig framåt, men jag har inte den blekaste aning om, vart det kan tänkas leda mig.

Men det är skönt.

Det är faktiskt väldigt skönt!

Det är ett trevligt tillstånd att befinna sig i en fjällbjörkskog utan en aning om vägen eller riktningen.

Känslan är: Jag kan inte gå fel, för jag vet inte vart jag är på väg.

Det är bara att gå!