när ligger vi och sover i
trappan med våra narkotiserade vänner -
jag svarar inte ens

jag lämnar henne utan tillsyn
i trappan

förlamad som hon är

med en rullstol som älskare
med en hjärt- lungmaskin i bröstet

jag reser min väg

separerar mig från gruppen
från alla grupper

utom de döendes samarbetsgrupp

den döende bäddar jag ner
och ger di

farväl till vapnen, min vän -
mitt gevär är funktionsodugligt

duger inte ens att skjuta sig i huvudet med
än mindre i någon annans huvud

jag vet vad jag lovat -

jag lovade att mitt arbetsminne skulle förbättras
och min förståelseförmåga
och min inlevelseförmåga
och min överlevnadsförmåga

så många förmågor, så få människor
att praktisera mina kunskaper på -

jag minns inte ens var jag ställde doktorsväskan

står den månne kvar i trapporna som en trofé
sedan ni lyckats förgöra mig; förgifta mig med
mina egna injektioner av Trauer -