Jag låg på golvet , blundade, och stirrade inåt min själ

tills jag såg LJUSET... grät mina sorger, min förtvivlan, min

längtan, min kärlek och glädje... grät floder

Min VÄN kom på besök... och vi gav oss hän i KÅTHETEN

och ÖMHETEN... tills änglarna dansade i rummet


Jag sitter här ikväll och undrar vad som hänt på 25 år...

Vem blev jag? Vad gjorde jag? Har jag gjort någon skillnad

i världen? Har jag varit en god människa? Har jag varit ond?

Varför denna gruvliga trötthet och rastlöshet?

Jag halverade dosen anti-depressivt i förrgår, och direkt slår

oron och ångesten till, men jag vägrar att vara en

psykofarmaka-halvzombie, jag vill bli den jag ÄR, FULLT UT

Allt jag vill är att vara som min kattunge Puss; GLAD, NYFIKEN,

HÄNGIVEN i KÄRLEKEN, varför ska detta vara så svårt??

Har jag förtjänat att må bra? Är det det man måste göra?

Jag drömmer om den ömhet jag är värd, och alla människor,

och mänsklighetens FÖRMÄNSKLIGANDE!