Kvarnar, som slänger mig runt runt.
Mitt i det drömda och det fjäderlätta
tunna, i det skiraste som finns,

Hur ska man förklara,

Det var som att skjuta framför sig
en dröm, ni vet, likt i den porösaste
av förälskelser, en del ligger alltid gömd,
kommer så alltid att vara. Människan
måste ha ett utrymme att lägga allt
det sköra. Jag möter det svarta via storheten
i det ljusa. Dväljer mig i det. Rullar runt
i det med varje del av lyckans fibrer. Med
den mänskliga kroppen. Den sjunker ner i
livets halmbädd, låter sig översköljas.

På natten finns där enbart spår av en
ryslig aning. Tilliten, likt verkligheten,
är påtaglig.

Om någon kugge brister, låt det ske
imorgon,


Idag önskar jag leva. I det olevda.