Ord – hur många lämnar våra läppar dagligen? Hur många är ärliga? Den otroliga mängd ord som vi lämnar över - till dem vi känner. Likt fingeravtryck. Våra identifikation. Våra pass och id. Vi reser med dem. Över gränser. De är oss. Överallt lämnar vi spår – en namnteckning, ett mail, ett sms, ett försiktigt hej. Orden som vi lämnar efter oss likt fotavtryck. Redo att gå i dess spår. Omöjligt att gömma dig för. Auktoriteter ser oss. Kan identifiera oss på våra ordval, och sättet du grammatiskt bygger upp dina meningar. Vi kommer aldrig undan.

De ses oss. Mig. Du hade ju trots allt ingenting med det att göra. Allt var mitt fel. Mina ord – mina fingeravtryck. Jag finns överallt

Och han kan se mig

Fotavtrycken bli så tydliga i en lerig mark. Våra ögon möts. Elektricitet. Det är som om du dödar mig. Genom den otroliga färg som din iris besitter. Och regnbågen ramar in oss båda som i ett vackert konstverk. Du är alltid Rembrandt och jag är ju då van Gogh. För jag lever alltid efter dig, med markanta penseldrag. Medan du symboliserar mötet mellan ljus och mörkret. Du sitter fastspikad där i National Gallery’s mitt. Så långt borta från mitt eget betongslott med utsikt över framtidens bro som nu är det förgångna, och vattnets mjuka vaggande. Modernitet och konservatism – du är det förflutna.

Du kunde aldrig bestämma – göra ditt val. Medan jag lever i nuet – eller åtminstone försöker. Mellan datorskärmar och i en värld post-Word Trade Center. Kriget mot terrorismen som blivit min tids Vietnam. En påstådd fast orsak, men utan dess tydliga slut – vågorna går upp och ned och det blir så svårt att uttyda. Så suddigt. Alla fast konturer försvann vid millenniumskiftet. Och det blev så svårt att radera ditt ansikte från mitt minne.

Ditt mörka hår och den djupa färgen på dina ögon – likt en bottenlös sjö. Och dess yta täckt av näckrosor i kärlekens alla nyanser – likt morgonens uppvaknande. Alla hörn runda och nyanserna ljusa och fladdrande likt chiffong.

Det är som om jag inte kan låta bli att se sig –
trots att du inte alltid finns där
i din verkliga, fysiska existens

Men ditt minne… Ett hologram. Jag kan se dig – men vart är du? – annat än i mitt minne...

Försöker forma ord. Försöker få idéerna att lämna mina läppar – hopsydda med ståltråd – lika vass som de pilar som siktar mot mitt hjärtas mittpunkt. Det mest sårbara området. Med såriga kanter som ibland lämnar blodsdroppar efter sig när jag kan se ögonen i rummet. Mina mest dyrbara minnen raderas när dina pilar träffar BULL´S EYE. Och du försvinner bort. Trots att jag springer in i dig om och om igen. De djupa, bruna ögonen registrerats inte längre. Du är en i mängden. Du var vacker.

Men nu smälter du in. Ursäkta? – VEM VÄMNDE ORDET KÄRLEK?

Det ord som bränts in på insidan av min vrist. Där huden är som blekast och tunnast. Där jag kan förutse din attack. För jag är sårbar. Mitt hjärtas såriga kanter har doktorn försökt sy ihop. Men i nattens omfamning av mörkret så lossar jag alltid dess styng innan det hinner läka riktigt. Den tunna huden vid min vrist är lika sårbar som den slöja som omsluter mitt hjärta där bland mina revben. Du gör ont. Du torterar mig med dina ord och blickar. Och det vore lite lättare… Att träda in i byggnaden förtäckt. Du kunde inte se mig. Inte omedvetet skada mig mer. Men vad kan jag göra?

Somnar till ljudet av bilar som passerar utanför mitt fönster och en enstaka skällande hund. Ljuset från gatans lyktor färdas över den blåmålade väggen där jag ligger i täckets värmande kokong och vaknar morgonen därpå med bländande solljus och allting bara spricker. Där skärvorna spruckit upp på den tunnaste huden rinner blodet ut från mig, och kladdas ut av mina fotsteg. Ser dig knappt. En önskning. En sekund. Och jag är Oidipus och Lucia. Goya och Borges. Jag kan låsas – du existerar inte längre. Bara munnen och några få ord. Opålitlig. En grå dimma. Och en naiv önskan att den inte lättar
morgondagen – onsdagen. Och du.