En gång i tiden stod jag i en grönskande park,

jag var ung, nytillverkad och otroligt stark.

Jag fick uppleva och se märkliga saker hända,

så fort någon människa satte ner sin ända.

Det var gubben i keps som matade flygfän,

den gamla damen som vilade sina knän.

Mamman som ammade sin nyfödda skatt,

ungar som busade och bubblade av skratt.

Kärleksparet som var nykära och kåta,

det var tjejer som satte sig för att gråta.

På nätterna var jag sovplats för någon hemlös,

stackars utslagna människa som han frös.

Ungdomar som målade och skar i mig med kniv,

så ni förstår att även en parkbänk har ett liv.

Nu står jag och väntar på att bli till skrot,

vad kan en gammal parkbänk sätta emot...